När delar av den svenska Palestinarörelsen i dagarna marscherade under slagord till stöd för Venezuelas avsatte diktator Nicolás Maduro och hans företrädare Hugo Chávez – sida vid sida med flaggor för kommunistregimen på Kuba och den islamiska republiken Iran – föll de sista illusionerna. Det var ett klargörande ögonblick som visade vilken sorts strömning detta i grunden är – och under många år har varit.
Det är sedan lång tid uppenbart att palestinarörelsen haft svårt att dra en tydlig gräns mot antisemitism, terrorromantik och hyllningar av terrororganisationer som Hamas och Hizbollah. När solidariteten nu också riktas mot auktoritära regimer utanför Mellanöstern blir det tydligt att drivkraften inte främst är universella mänskliga rättigheter, utan ideologisk tillhörighet.
Mobiliserar för diktatorns frihet
Kontrasten blev särskilt markant när bilder kablades ut av venezuelaner som firade en möjlig framtid i frihet efter Maduros gripande. Samma kretsar som annars fyller gator och torg i Palestinafrågan mobiliserade då snabbt – inte mot förtrycket i Venezuela, utan mot att diktatorn förts bort. Ung Vänster krävde omedelbart att Maduro och hans fru skulle friges, utan att nämna regimens ansvar för mord, tortyr och systematisk förföljelse av oppositionella.
Detta följer ett mönster med rötter i partiets historia. Vänsterpartiet betraktade under årtionden kommunismen som ett moraliskt och politiskt rättesnöre. När östblocket föll och den kommunistiska ideologin föll i öppet vanrykte, ströks ordet ”kommunisterna” ur partinamnet. Men under ytan levde fascinationen för totalitära ideal vidare – inte minst i en återkommande förkärlek för kvarvarande socialistiska diktaturer som Kuba och Venezuela. Redan 2013 gratulerade Vänsterpartiets nuvarande Europaparlamentariker Jonas Sjöstedt Maduro till en påstådd ”valvinst”, trots att valet bedömdes ha präglats av omfattande oegentligheter. Det är så diktaturer får sina nyttiga idioter.
Var är demonstrationerna? Kampanjerna? De högljudda fördömandena?
Men det stannar inte vid Venezuela. Dagens aktivistmiljö avslöjar sig lika mycket genom sin tystnad som genom sin aktivism. I samma stund som den iranska regimen skjuter fredliga demonstranter som kräver frihet och demokrati till döds, är det märkbart tyst från dem som annars påstår sig värna universella mänskliga rättigheter. Var är demonstrationerna? Kampanjerna? De högljudda fördömandena?
För många av dessa självutnämnda rättviseaktivister är mänskliga rättigheter inte principer, utan rekvisita. Engagemanget uppstår där det ger status, synlighet och en bekväm fiendebild – och försvinner när kampen kräver konsekvens och mod. Resultatet blir en spelad indignation som skyddar förtryck, så länge det utövas av regimer på ”rätt” sida av den politiska kartan.
Selektiv solidaritet
Att människor som lever i en av världens mest liberala demokratiska rättsstater, med obegränsad tillgång till fri press, ändå kan romantisera stöveltramp, terrorism och massarresteringar som vägen till en utopisk rättvisa kan tyckas paradoxalt.
Icke desto mindre är det en realitet vi måste förhålla oss till. Och just därför krävs också motstånd – inte bara mot de diktaturer som kränker universella fri- och rättigheter, utan också mot dem som i Sverige relativiserar, ursäktar eller försvarar förtrycket när det passar ideologins agenda – och därmed gör solidariteten selektiv.
Daniel Schatz
Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och fri skribent.
