ANALYS Marco Rubio är ett kuriöst inslag i amerikansk politik. Han började sin politiska bergsbestigning som kommunpolitiker i Miami för att sedan ta sig till Floridas delstatskongress, där han tog sig hela vägen upp till talmansstolen i delstatens representanthus.
Så långt in i karriären var Rubio relativt mittenorienterad. Men 2010 hade han siktet inställt på den amerikanska senaten och det råkade även vara Tea Party-rörelsens genombrottsår. I början av kampanjen såg Rubio chanslös ut, men med sitt tonläge justerat i libertariansk riktning och med stöd av den nya gräsrotsrörelsen var det till slut han som stod som segrare på valnatten.
2016 siktade han på presidentposten men kunde inte stoppa Donald Trumps framfart. De två blev rejält osams under kampanjen och växlade förolämpningar med varandra. När Trump väl blivit president började de ett trevande samarbete som med tiden kom att bli alltmer förtroendefullt. I valrörelsen 2024 kampanjade Rubio aktivt för Trump och i dag är han inte bara utrikesminister utan även nationell säkerhetsrådgivare – en dubbelroll som Rubio och Henry Kissinger är ensamma om att ha haft.
Nyckelspelare
Moderat mittenrepublikan på 00-talet. Tea party-profil på 10-talet. Och nu på 20-talet en av nyckelspelarna i Trumps MAGA-administration, utan att själv vara en genuin MAGA-proselyt. Ingen kan ifrågasätta att Marco Rubio är en skicklig navigatör. Vi som träffat honom vet att han dessutom är genuint charmerande, inte bara proffstrevlig som många andra amerikanska politiker. Hans leende når ögonen.
Rubios tal handlade i betydande utsträckning om att återbygga USA:s goodwill bland europeiska statsledare.
Det var därför knappast en slump att årets säkerhetskonferens i München föll på hans lott, eller att han slog an en betydligt varmare ton än vad vicepresident JD Vance gjorde på samma konferens för ett år sedan. Trumps Grönland-debacle blev kostsamt för USA, även om Trump aldrig kommer medge det. Rubios tal handlade i betydande utsträckning om att återbygga USA:s goodwill bland europeiska statsledare. Han beskrev de historiska banden mellan USA och Europa, ”våra äldsta vänner”, parat med ödmjuka skämt som lockade publiken till skratt. Även om det skratten kanske mest berodde på lättnad.
Därmed inte sagt att Rubio höll ett opolitiskt tal. Han efterlyste ett Europa som är stolt över sin historia, som uppvisar samma mod som när det skickade segelskepp mot ett ovisst mål på andra sidan Atlanten och som, inte minst, har styrka nog att försvara sig och vara en kraft för stabilitet och säkerhet.
En ny giv
Om talet inte hade hållits mot bakgrund av det gångna årets kontroverser så hade det kunnat uppfattas som ett ganska traditionellt tal av en republikan. FN skulle kunna fungera, men gör det inte just nu. Vi vill alla se en framförhandlad, rättvis och hållbar fred i Ukraina. Och så vidare.
Europa är de facto beroende av USA och kommer så vara under många år framöver. Men USA behöver Europa också. Militärt, kommersiellt och kulturellt. Europa behövde ett USA som slog fast vissa globala realiteter, som att Ryssland inte blir en god granne för att vi köper dess gas och att diplomati utan militära muskler i princip kan reduceras till ett ”snälla?”. Men USA behövde å sin sida se den beslutsamhet som Europa uppvisade under grönlandskrisen.
Marco Rubios tal var hoppingivande, liksom Europas sena men välkomna insikt om vad som bygger geopolitiska muskler. Nu behöver Europa stå fast vid den linjen, både i ord och handling. Trump-administrationen är fortfarande nyckfull. Och Marco Rubio har, som sagt, bytt profil förr.
Johan Ingerö Alias har en lång historia inom svensk politik och är idag verksam som konsult.
