ANALYS Den teokratiska regimens överlevnad har historiskt vilat på två pelare: dess brutala våldskapital och avsaknaden av ett trovärdigt alternativ. I dag krackelerar den sista pelaren. Den tydliga samlingen bakom Reza Pahlavi, både i Iran och i exil, är inte personkult – det är politisk mognad. Det är en taktisk nödvändighet och en strategisk klarsynthet.
Taktisk nödvändighet: Enad front eller undergång
Utan ett samlat ledarskap kan folket aldrig montera ner regimens våldsapparat.
Mobilisering: Ett tydligt ledarskap kanaliserar vrede till organiserad handling. Det ger hopp om en ordnad övergång, vilket är en förutsättning för att folket ska våga riskera allt.
Internationell legitimitet: Omvärlden satsar inte på kaos. USA:s och västvärldens ökade engagemang – och beredskap att agera militärt – förutsätter en mottagare. De behöver se en aktör kapabel att styra skeppet när stormen lagt sig. Utan Pahlavi som samlande kraft uteblir den nödvändiga uppbackningen.
Strategisk klarsynthet: Att korrigera historien
Revolutionen 1979 var ett historiskt haveri. Det var en ohelig allians av islamister och vänsterradikaler som krossade en moderniseringsprocess för att i stället införa medeltida mörker. Mohammad Reza Shah var inte felfri, men han var en upplyst reformator jämfört med det som följde. Att samlas bakom Pahlavi i dag handlar inte om att backa bandet till 1978, utan om att återuppta den väg mot en konstitutionell monarki – likt Sverige eller Storbritannien – som Iran berövades för 47 år sedan. Det är en insikt om att 1979 var ett misstag som nu, äntligen, kan korrigeras.
Utländskt ingripande
I skrivande stund framstår ett amerikanskt militärt ingripande som högst sannolikt. Syftet är tydligt: att försvaga teokratin och bereda väg för iraniernas slutliga uppgörelse med regimen. Det är avgörande att förstå att Trump-administrationen aldrig hade tagit denna risk om det folkliga motståndet var svagt eller splittrat. USA agerar nu just för att de ser en enad opinion bakom en tydlig ledare. Givetvis har USA och Israel egna intressen av ett regimskifte. Detta faktum används flitigt som slagträ av regimen, den iranska vänstern och deras västerländska allierade för att misstänkliggöra oppositionen. Men att stormakters intressen sammanfaller med det iranska folkets frihetslängtan är inte ett problem – det är en strategisk fördel som vi måste utnyttja maximalt.
Den iranska vänstern har haft fyra decennier på sig att presentera ett alternativ. Resultatet är ett fullständigt misslyckande. De saknar organisation, ledarskap och, viktigast av allt, folklig förankring
Vi vet inte exakt hur en intervention kommer att se ut, men historien visar att utländsk inblandning ofta varit avgörande för att krossa diktaturer, vilket skedde i Tyskland under andra världskriget och i Kambodja när Pol Pots skräckvälde föll efter Vietnams invasion av landet. I Argentina föll den argentinska juntan efter nederlaget i Falklandskriget. Miloševićs regim kollapsade som en direkt följd av Natos massiva bombning. Mot den bakgrunden är det historielöst att avfärda en militär intervention som moraliskt förkastlig eller ett taktiskt misstag.
Vänsterns svek och återvändsgränd
Den iranska vänstern har haft fyra decennier på sig att presentera ett alternativ. Resultatet är ett fullständigt misslyckande. De saknar organisation, ledarskap och, viktigast av allt, folklig förankring. För 50 år sedan drev det blinda hatet mot Shahen och USA den iranska vänstern rakt i armarna på mullorna. Det var en katastrof för nationen. Men varken den iranska vänstern eller deras västerländska apologeter har lärt sig av historien. I stället för att ansluta sig till den rörelse som nu växer sig stark bakom Pahlavi, lägger de all sin energi på att sabotera den.
Deras kritik är lika inkonsekvent som den är destruktiv: Ena dagen gör han för lite, andra dagen för mycket. Ena dagen är han färglös, nästa dag för dominerande. Att försöka sänka den enda realistiska chansen till regimskifte på grund av ideologisk puritanism är inte bara ett politiskt självmål; det är ett svek mot det iranska folket. Valet står inte mellan Pahlavi och en utopisk socialistisk republik. Valet står mellan enad kamp under Pahlavi eller fortsatt tyranni, kaos och förfall.
En majoritet av iranierna har redan sett sanningen och valt enigheten. Det är taktiskt nödvändigt och strategiskt klarsynt.
Bijan Fahimi
Bijan Fahimi är företagare, tidigare aktiv i Folkpartiet
