KRIGET I UKRAINA Jag är ingen van krigsresenär, även om jag flera gånger befunnit mig i länder och områden där lågintensiva konflikter pågår. Även om UD avrådde från absolut alla typer av resor till Ukraina och min vanliga jobbförsäkring inte gäller, bestämde jag mig, tillsammans med några kollegor, att lagom till fyraårsdagen ta mig dit.
Någon månad efter att kriget gått från att vara en områdesstrid i Donbass till att bli en fullskalig invasion av ett helt land, tog jag emot en ukrainsk familj i mitt hem. De flydde med två döttrar från landets östra delar och bodde hos mig i Stockholm ett knappt halvår. Efter ett år valde de att återvända.
Nu har de fått ett barn till och vant sig vid att leva i krig. Ibland hör de av sig och frågar om hjälp till uppvärmning, mediciner eller bara med någon synpunkt. Men de tycks, som stora delar av den ukrainska befolkningen, ha förlikat sig med ett liv i lågintensivt krig.
När jag frågade den trötte nattportiern, som inte själv brytt sig om att sätta sig i skyddsrummet, om vi kunde gå ut till vår förbeställda taxi, för den fjorton timmar långa färden från Kiev till Warszawa, ryckte han bara trött på axlarna och frågade ”Why not?”
Eftersom resande i Ukraina är extremt tidskrävande bestämde vi oss för att stanna i Kiev. Vi besökte officiella och påkostade konferenser där ministrar och EU-potentater talade om vikten av rättssäkerhet och om Ukrainas egen kamp för att bli kvitt korruption och oegentligheter. Vi hamnade i hemliga säkerhetsbunkrar dit inga taxichaufförer ville köra, vakterna var beväpnade och där mindre grupper av extremnationalister äskade mer pengar till krigsutrustning. Och sista natten tillbringade vi timmar i hotellets underjordiska skyddsrum eftersom de hypermoderna varningsapparna blinkade rött och larmade om både drönarattacker och missilbeskjutning från Ryssland.
När jag frågade den trötte nattportiern, som inte själv brytt sig om att sätta sig i skyddsrummet, om vi kunde gå ut till vår förbeställda taxi, för den fjorton timmar långa färden från Kiev till Warszawa, ryckte han bara trött på axlarna och frågade ”Why not?”
Kriget ligger som en gråklibbig dimma över Kyiv
Medan missilerna fortfarande avfyrades någonstans ifrån, med oklara mål, åkte vi klockan fem på morgonen, när utegångsförbudet upphört, genom ett tyst, förutom sirener som då och då ljöd, och nedsläckt Kiev.
Det ligger som en gråklibbig dimma över hela huvudstaden. Trots relativt modern bilpark, till klockan 23-öppna restauranger och för det mesta fungerande el, är det som om alla drabbats av en stillsam, lågmäld tristess.
Det är kanske så Ryssland hoppas kunna vinna kriget. Att mala ner en hel befolkning i uppgiven likgiltighet. Men det finns ett återkommande uppblossande motstånd. Och landet lyckas ständigt med att få in nya resurser i form av vapen, bara Sverige har de senaste fyra åren försett Ukraina med militärutrustning för mer än 100 miljarder kronor, och med soldater. Under vår korta resa hann vi träffa flera svenskar som bokstavligen riskerat sina liv genom att strida vid fronten för Ukraina.
Svenskar som slåss vid fronten
Caroline Nordengrip, satt i Sveriges riksdag, i försvarsutskottet, när kriget började. Då fattade hon beslutet att åka ner och slåss på riktigt, på plats. Hon blev den första utländska kvinnan som kontrakterades av den ukrainska staten för att strida vid fronten. Hon skrev sitt testamente och gjorde sig redo för att eventuellt aldrig komma hem igen. Och med henne vid fronten har det funnits andra svenskar som Christer Forsbäck, som nästan dog när de utsattes för ett ryskt bakhåll och en granat slog ned alldeles nära honom.
Nu har Caroline lämnat fronten men bor kvar i Kiev och leder en av många biståndsorganisationer i landet. Hon tror inte på någon fred i närtid. De ryska kraven är omöjliga för Ukraina att gå med på. ”Då skulle de många döda soldaternas liv ha varit i onödan”.
Och trots nedsläckta hotell, och kontor, utegångsförbud mellan 24.00 och 05.00 varje natt och en ihållande vinterkyla, går livet vidare. Alla kämpar på, pendlar mellan tacksamhet för vad omvärlden gjort, och ilska över att de inte får tillräckligt mycket hjälp. Synlig krigströtthet blandas med hårdföra krigsappeller och i alla officiella sammanhang sjungs nationalsången och landets många döda hedras med tysta minuter.
Massakern i Butja
När vi kliver in i den ortodoxa kyrkan i Butja någon mil från Kievs centrum där en av de första och blodigaste striderna utspelade sig, pågår en fotoutställning. Bilderna föreställer krigets offer och på många bilder syns byns präst som begraver de döda. Det finns inget vackert eller krigsromantiskt över de många kropparna insvepta i plastsäckar.
Plötsligt ser jag honom bredvid mig, samma unga präst som på bilderna, som fyra år tidigare under bara några veckor, begravt 100-tals församlingsmedlemmar i alla åldrar. Den yngsta bara några månader och den äldste nyss fyllda 90 år.
Han ser ut att ha åldrats flera decennier på de år som gått. Håret har bleknat och ansiktet fårats. Han pratar ingen engelska men tackar för att vi kommit.
På väg hem, på gränsen mellan Ukraina och Polen, blir vi väntandes i mer än en timme. De nitiska vakterna letar igenom allt vårt bagage och går igenom hela bilen. Våra två vänliga chaufförer som kört oss på dåliga vägar i många timmar förklarar på bristfällig engelska att polackerna har tröttnat på ukrainare som reser mellan länderna och att det är därför de gör gränspassagen så besvärlig som möjligt.
Tacksamheten över att få leva i fred
Kanske stämmer det eller så är det bara en känsla hos en växande del av den ukrainska befolkningen -en förnimmelse av övergivenhet. Och själv kan jag inte låta bli, trots att EU-s stjärnbaner inte normalt uppväcker spontant glädjerus, att känna en bubblande lycka över EU-flaggan som Polen välkomnar oss med, tillsammans med ett lagom uppvärmt nybyggt Mcdonalds.
Text: Marie Söderqvist
Reporter: Henrik Jönsson
Foto och redigering: Carmelo Eismann
