Varför så tyst om övergreppen i äldrevården?

Hösten inleddes med ytterligare övergrepp på äldre: ”Två våldtäkter på äldre – i samma kommun: äldreomsorgen i Solna skakas av två misstänkta grova våldtäkter”.

Liknande rubriker är alltmer legio. Liknande hemska övergrepp mot äldre tystas ofta ned av vårdbolagen, uppmärksammas sensationellt av media varefter intresset tycks rinna ut i sanden.

Det är obegripligt varför våld och brott mot äldre inte var höstens största valfråga och varför samhället inte mobiliseras för brottsoffren inom själva den välfärdsapparat som är satt att värna dem.

Lotta Vikström berättar hur hennes multisjuka svärmor utsattes för ett misstänkt sexuellt övergrepp utan att äldreboendet Tallgården i Enebyberg agerade på flera dagar. ”En manlig medarbetare kom in på hennes rum och lade sig i hennes säng.” Hon berättade att ”han tog på mig under pyjamasen”.

Först fyra dagar senare kontaktades familjen, som själva polisanmälde. Tio dagar efter händelsen medgav Blomsterfondens chef enligt familjen att ”vi kanske borde ha gjort en polisanmälan” och att de hade skött händelsen på ”absolut lägsta nivå”.

Verksamhetschefen valde att avstå läkarundersökning då Lottas svärmor först sagt att mannen ”bara” hade lagt sig bredvid henne i sängen; att personal ”bara” kryper ner i sängen med de boende ansågs alltså inte graverande i sig. Samtidigt insisterade verksamhetschefen på att hon är ”stolt över sitt arbete” och ”trygg och säker i sin yrkesroll”. En äldre, försvarslös kvinna under chefens vård berättar om övergrepp som inte anmäls, men chefen är likväl trygg och stolt.

Mörkertalet kan vara enormt

På fyra år har 88 anställda inom vård och omsorg polisanmälts för våldtäkter mot äldre; endast nio av dessa fall ledde till fällande dom.

Enligt kriminologen Anders Östlund handlar det troligen om ett enormt mörkertal. Våldtäkt av en okänd gärningsman inomhus är ovanligt – förutom för just kvinnor över 60. Äldre kvinnor våldtas alltså i sina egna hem, i sina egna sängar, av dem som fått förtroendet att vårda dem.

Larmen från en 83-årig kvinnas rum gick bara till våldtäktsmannen. Elsa, 84, larmade kommunen om att en hemtjänstanställd blottat sig för henne, men inget hände; ett halvår senare ska han ha våldtagit henne. En sjuksköterska åtalades för våldtäkt på en kvinna i livets slutskede. En 100-årig kvinna våldtogs av en man från hemtjänsten. En dement man duschades i iskallt vatten medan personal filmade. ”Ät skit! Hora!”, skrek en hemtjänstanställd åt en 92-åring.

Åren 2023–2025 gjordes 1 430 Lex Sarah-anmälningar rörande äldreomsorgen. Av dem gällde 150 övergrepp av personal: sexuellt våld, olämplig beröring, knuffar, slag och fasthållning. De flesta gällde bristande vård: äldre som lämnats utan hjälp med hygien, toalettbesök, mat och dryck, kränkningar, i ordets rätta bemärkelse.

Ljummen politik i ett akut läge

Den 8 juni meddelade regeringen i relativ tysthet att den tillsätter en utredning om äldres trygghet. Den ska undersöka om (om, inte att) utbildningen behöver stärkas och om äldre ska få välja bort viss personal. Otroligt nog är det därtill frivilligt, inte obligatoriskt, att begära utdrag ur belastnings- och misstankeregistret vid anställning inom äldreomsorgen.

Utredningen, ledd av Beatrice Ask, ska vara färdig om ett år. Det tycks på intet sätt ha nått fram att läget är akut. Att de därtill väljer att fokusera på ”en stödlinje och en informationsportal” (sic), som om det skulle förebygga våld och ändra attityder hos förövarna, är frapperande. Mer ljummen åtgärd med vekare språkbruk i mer oengagerad presentation kan svårligen uppbringas – förutom i oppositionens valmanifest då.

S utlovade ett ”paradigmskifte för svensk äldreomsorg” utan att ens nämna vålds- och sexualbrotten. C lovar att äldre ska få välja personalens kön utan att förklara hur det ska garanteras. V och MP ägnar sig åt ljumma standardfraser om ”trygghet”. MP menar att kunskapen om övergrepp måste öka. Ingenting om hur de vill agera utifrån kunskapen vi redan har.

Ingen tycks vilja erkänna att det handlar om personalproblem, milt uttryckt, med personal som inte alltid kan svenska, inte är vårdutbildad, vars bakgrund inte kontrolleras och som inte alltid bryr sig om att följa lagen eller ens arbetsgivarens riktlinjer. Att cheferna därtill inte har vett att agera vid larm eller förstår att misstänkta övergrepp ska polisanmälas är häpnadsväckande.

Vem försvarar de äldre?

Varför våldtäkt och våld mot äldre inte är en huvudfråga för feministiska organisationer, människorättsorganisationer, kyrkor och muslimska förbund, och framför allt de politiska partierna är oförklarligt. Är det måhända så illa att uppgifterna om att en stor del av förövarna har utländsk bakgrund leder till ett val där äldres rättigheter hellre åsidosätts än att problemen erkänns?

Det saknas med all tydlighet respekt för de så orättfärdigt hånade grundläggande svenska värderingarna: andra människors kroppsliga integritet och människovärde. Att brottslig personal därtill skyddas av fega inaktiva chefer som inte ens förmår involvera rättsapparaten är groteskt.

Övergreppen har skett i kommuner av alla politiska färger. Det är inte Anna Tenjes fel vad som skett, men likväl borde hon tagit på sig ledartröjan och styrt arbetet med myndigheter, kommuner och SKR.

Nästa äldreminister borde jagas med blåljus tills frågan får den uppmärksamhet och de insatser den kräver. Ingen ska slippa undan med utredningar och vaga uttalanden om att ”säkra äldrevården” eller låta enskilda boenden förklara tomt att de är ”stolta och trygga”.

I en inte alltför avlägsen framtid är det dagens politikers tur att ta in på hemmen eller bjuda in hemtjänstpersonal i sina hem, utan vetskap om deras bakgrund eller rätt att tacka nej till personal de är obekväma med eller rädda för.

Känner politikerna sig trygga med att själva ta del av äldrevården så som den ser ut idag? Om inte bör de agera, om inte annat i egen sak.

Johanna Denize är vetenskapsfilosof och skribent.