
Den svenska föräldraförsäkringen är knuten till barnet och syftar till att ge föräldrar, oavsett inkomst, möjlighet att i sin tur ge barnet det finaste det kan få: tid med sina föräldrar. Det är ett privilegium för både barn som föräldrar att få tillbringa den värdefulla småbarnstiden tillsammans. Det är också en möjlighet för varje familj att utifrån dess specifika förutsättningar få disponera tiden efter det egna behovet. Föräldraförsäkringen är med andra ord alltså inte ett medel för politiker som tävlar om vem som kan vara sämst på valfrihet och bäst på att tvinga fram lika jämställdhetsutfall snabbast.
Dessvärre har föräldraförsäkringen i perioder blivit föremål för politisk klåfingrighet. Argumenten för varför politiker skulle vara bättre lämpade än familjerna själva att bestämma över fördelningen av föräldraledigheten har varierat över tid – det har handlat om alltifrån viljan att på konstgjord väg öka jämställdheten i uttaget (av påstått feministiska skäl), till att bryta segregationsfällan för utrikes födda kvinnor som annars riskerar att hamna i socialt och/eller ekonomiskt utanförskap.
Många dagar brinner inne
Bortsett från det faktum att det är principiellt fel att politiker ska bestämma över hur familjer fördelar sin tid med sitt barn, visade Inspektionen för socialförsäkringen i en rapport från år 2021 att vart tredje barn som föddes år 2017 hade en pappa som var hemma mindre än 30 dagar med föräldrapenning under barnets första två levnadsår. Det innebär att många av de öronmärkta dagarna antingen helt sonika brann inne, vilket betyder att barnet inte tillbringade mer tid med sin pappa, eller att mamman valde att stanna hemma längre helt utan ersättning vilket fick konsekvenser för kvinnans och familjens ekonomi.
Jag kommenterade den dåvarande rödgröna regeringens ambition att peta i föräldraförsäkringen, när det begav sig, enligt följande:
”De ständiga försöken från allehanda kvoteringsprussiluskor att konkurrera om vem som kan vara sämst på att erbjuda småbarnsfamiljerna valfrihet, och bäst på att tvinga fram statistisk jämställdhet, sänder en högst olycklig signal till medborgarna. Först ger lagstiftaren människor möjlighet att välja hur de vill fördela sina dagar för att sedan, när valen väl är gjorda och utfallet inte stämde överens med de politiska ambitionerna, hitta på nya åtgärder som i praktiken gör de initiala valmöjligheterna allt mer begränsade.”
Kritiken mot kvoteringssmockan
Kritiken är lika relevant i dag. Principen är nämligen fortsatt att föräldrarna – om de så önskar – skulle kunna dela föräldraledigheten helt lika. Att utfallet, efter uttag, inte är lika beror på att föräldrarna har möjlighet att, efter överenskommelse, överlåta dagar till varandra. Lagstiftaren ger alltså människor möjlighet att, till viss del, välja hur de vill fördela sina föräldradagar. Men när valen gjorts, och dessa strider mot de politiska ambitionerna, föreslår samma lagstiftare alltså åtgärder som begränsar valmöjligheterna.
Med andra ord innebär det att om folket inte förstår sitt eget bästa så ska politiker, vars makt utgår från folket, styra upp valfriheten så att resultatet överensstämmer med den politiska intentionen. Det är en häpnadsväckande inställning och syn på medborgarna!
Av en ny rapport framtagen av Kristdemokraterna framgår att en vanlig barnfamilj, där en förälder (oftast mamman) vill vara hemma med sitt barn under det första året, kan förlora omkring 4 360 kronor i månaden om de rödgröna partierna får bestämma efter höstens val. Den förlorade summan motsvarar en inkomstminskning på omkring 15 procent. Det ska tilläggas att S och V, på sikt, önskar genomföra en fullständig 50/50-individualisering av försäkringen.
Frihet innebär naturlig variation
Det mest rimliga vore naturligtvis att göra föräldraförsäkringen mer flexibel och familjeanpassad, exempelvis genom att avskaffa också dagens tvångskvotering. Människor är nämligen olika, vilket innebär att de också kommer att välja olika, varför utfallet naturligen också kommer att se olika ut. Ty familjelivet är ingen laboratoriemiljö där önskade samhällsutfall kan mejslas fram med rätt dos tvång.
Det verkligt progressiva vore därför inte att ytterligare detaljstyra familjelivet, utan att våga lita på dem vars förtroende man lånar. Att acceptera att frihet innebär variation – och att variation inte är ett misslyckande, utan ett kvitto på att människor faktiskt fått forma sina liv efter eget huvud. För i slutändan är frågan enkel: ska politiken finnas till för familjerna – eller ska familjerna formas för att passa politiken?
Alice Teodorescu Måwe opinionsbildare och EU-parlamentariker (KD)