Under mer än ett halvt sekel har väst angripits om och om igen av samma våld, med samma ideologiska kärna och samma måltavlor. Ändå har vi valt att beskriva detta som något annat än vad det är – och just i det valet ligger hotet mot vårt eget sätt att leva.
Väst har länge levt med föreställningen att terrorismen är ett modernt, tillfälligt fenomen, knutet till enskilda konflikter eller politiska misslyckanden. Den föreställningen är bekväm men fel. Det som i dag tar sig uttryck i attacker mot judar, mot högtider och mot civila samlingsplatser i Europa, USA och Australien är fortsättningen på ett mönster som varit obrutet sedan 1970-talet.
Det är denna kontinuitet – inte enskilda dåd – som är den verkliga berättelsen. Och det är just denna berättelse som väst har vägrat att ta in, därför att konsekvenserna av att erkänna den är politiskt och moraliskt obekväma.
Redan på 1970-talet blev civila i väst måltavlor för ideologiskt motiverat våld. Flygplanskapningar, massakern i München 1972 och attacker mot civila mål etablerade tidigt ett mönster som sedan dess upprepats i olika former. På 1980-talet följde Beirut och Lockerbie. På 2000-talet kulminerade våldet i attackerna mot New York och Washington den 11 september 2001, följt av Madrid 2004 och London 2005.
Därefter har vågen fortsatt utan längre avbrott: Paris, Bryssel, Nice, Berlin, Stockholm, Manchester, Wien – och därtill tusentals mindre uppmärksammade dåd, bombförsök och knivattacker mot synagogor, kyrkor, redaktioner, konserter och marknader. Detta är inte en serie undantag. Det är ett stabilt tillstånd.
Måltavlorna är genomgående civila. Symboliken är religiös och civilisatorisk. Budskapet uttalas öppet av förövarna själva. Trots detta har väst behandlat varje attentat som ett isolerat brott, snarare än som en del av ett långvarigt ideologiskt krig.
Västs svar har inte varit att möta denna verklighet med strategisk klarhet, utan att språkligt avväpna den. Terrorism har reducerats till ”våldsbejakande extremism”. Islamism har omformulerats till ”radikalisering”. Ideologi har ersatts av ”bakgrundsfaktorer”.
Detta är inte semantik. Det är strategi. Genom att definiera bort ideologin har väst kunnat undvika frågor om gränser, lojalitet, assimilation och självförsvar. Moralisk självbild har fått ersätta politisk ansvarighet.
Samtidigt som våldet pågick har de miljöer som producerar det tillåtits slå rot i väst. Under decennier har moskéer, organisationer och nätverk med finansiering från Iran, Saudiarabien, Qatar och andra aktörer med öppet fientliga intressen fått verka relativt ostört, ibland i det fördolda, ibland med offentligt stöd.
Varningssignalerna har varit många och väl dokumenterade. Säkerhetstjänster, forskare, avhoppare och före detta extremister har återkommande beskrivit hur indoktrinering, normalisering av hat och långsiktig rekrytering fungerar. Ändå har politiken valt att inte dra slutsatserna.
Den avgörande faktorn inför framtiden är att den grupp som rekryteringen sker ur inte minskar, utan växer. I många västländer ökar antalet unga män med svag skolanknytning, låg framtidstro och begränsad förankring i majoritetssamhällets normer snabbare än samhällets förmåga att integrera eller motverka radikalisering.
När dessa grupper möter färdiga ideologiska paket som erbjuder identitet, disciplin, mening och tydliga fiender uppstår en självförstärkande utveckling med alla kännetecken på eskalation. Fler mottagliga individer leder till fler rekryter, fler attentat och en djupare polarisering som i sin tur förstärker nästa våg.
Konsekvenserna är redan synliga. Judiska skolor och synagogor bevakas permanent av polis. Julmarknader och offentliga evenemang omgärdas av betongblock, metalldetektorer och beväpnade vakter. Åtgärder som en gång beskrevs som tillfälliga har blivit permanenta.
Det öppna samhället sägs försvaras genom dessa åtgärder. I praktiken är det just öppenheten som gradvis offras, samtidigt som otryggheten biter sig fast.
Väst har inte bara blivit angripet. Väst har gjort ett val. Ett val att inte försvara sig fullt ut, att inte dra tydliga gränser och att inte erkänna att vissa ideologier är oförenliga med ett fritt samhälle. Detta är inte ett enskilt beslut, utan summan av årtionden av rationella, välmenande och kortsiktiga val.
Civilisationer går sällan under i ett dramatiskt ögonblick. De bryts ner genom en serie rationella beslut, fattade av anständiga människor med goda intentioner, som vägrar erkänna sambanden mellan orsak och verkan.
Det krig som inleddes för femtio år sedan tog aldrig slut. Det enda som förändrats är att väst, steg för steg, har valt att inte längre kalla det för ett krig.
Ola Källqvist
Ola Källqvist är debattör och skribent med fokus på integrations- och samhällsfrågor.
