Därför finns det skäl att ta Jesu uppståndelse på allvar
DEBATT I år är det 80 år sedan Dagens Nyheters då nytillträdde chefredaktör Herbert Tingsten publicerade Ingemar Hedenius artiklar om kristendomens sanningsanspråk. Vad som följde var ett frontalangrepp på den kristna tron som skulle prägla svenskt kultur- och kyrkoliv i decennier framåt. Kritiken var i sak vare sig ny eller revolutionerande, men i sin samtid fungerade den som sprängstoff – inte minst genom Hedenius polemiska skärpa och hans direkta angrepp på namngivna teologer och biskopar.
Hedenius satte ribban högt för sin samtids prästerskap. Enligt honom brast både teologer och biskopar grovt i ”intellektuell moral”, det vill säga intellektuell hederlighet, när de bekände Jesu uppståndelse. Man kan, menade han, endast tro på det man har förnuftiga skäl att hålla för sant.
Med förkärlek citerade han aposteln Paulus: ”Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro.” Men där Paulus såg detta som ett argument för uppståndelsens avgörande betydelse, använde Hedenius orden för att avfärda kristendomen. Vetenskapen, hävdade han, utesluter möjligheten av en kroppslig uppståndelse – en slutsats som många teologer i praktiken instämde i. Att de trots detta fortsatte att bekänna uppståndelsen beskrev Hedenius som uttryck för en ”patetisk tro”.
Flyttades från det sanna
Hedenius inflytande blev som sagt betydande. Idéhistorikern Svante Nordin har talat om ett ”Hedeniuskomplex” som präglat svensk kyrka och teologi sedan 1950‑talet. I stället för att försvara kristendomens sanningsanspråk tog kyrkan ofta sin tillflykt till samtida idéströmningar, där fokus flyttades från vad som är sant till frågor om identitet, erfarenhet och samhällsengagemang.
Detta mönster är inte enbart historiskt. Det reproduceras i vår egen tid, om än ofta i mer existentiell och pastoral språkdräkt. Prästen Christer Hugo, som nyligen lämnat både tron och ämbetet i Svenska kyrkan, är ett uppmärksammat exempel. Hans invändningar – teodicéproblemet, bilden av Gud som tyrannisk samt Bibelns bristande historicitet – är välkända och långt ifrån nya. Fallet är snarare symtomatiskt för en kyrka som på vissa håll har tappat förmågan att tydligt artikulera vad den faktiskt tror på.
Förnyat intresse för kristen tro
Samtidigt har Hedenius arv inte fått den självklara fortsättning som man kunde ha väntat sig. Den nyateistiska kritik som med stor självsäkerhet uppträdde under 2000‑talets första decennium har i dag tappat mycket av sin intellektuella lyskraft. I stället växer ett förnyat intresse för kristen tro fram, även bland filosofer och historiker som inte delar kyrkans bekännelse men som alltså inte nöjer sig med att avfärda den som irrationell.
Ändå präglas delar av dagens kulturdebatt av en paradox. Religionen välkomnas som källa till mening och tillhörighet, men sanningsfrågan lämnas därhän. Där Hedenius krävde för mycket av kristendomen, riskerar vår tid att kräva för lite.
Just därför hamnar uppståndelsen i centrum – inte minst under påsken. För kristendomen är den inte en symbol för livskraft eller inre förnyelse, inte en metafor, utan en historisk händelse. Till skillnad från antikens myter om gudar som dör och återvänder till livet presenteras Jesu uppståndelse som något som är placerat i tid och rum.
Går inte att avfärda utan vidare
Detta anspråk kan dock inte förstås utan långfredagen. Jesu död beskrivs i evangelierna, vilka tillhör våra tidigaste källor till händelserna, som en verklig och offentlig avrättning, präglad av lidande, förnedring och till synes totalt nederlag. Just mot denna bakgrund framstår uppståndelseförkunnelsen inte som en from förhoppning, utan som ett anspråk som krävde något utöver det förväntade.
Av detta skäl går det inte att avfärda uppståndelsen utan vidare.
Tre omständigheter
Det finns åtminstone tre omständigheter som varje seriös kritik måste förhålla sig till:
För det första den tomma graven. Enligt samtliga evangelier lades Jesu kropp i en identifierbar grav och kvinnorna var vittnen till hans död, begravning och till den tomma graven. Att graven var tom var dessutom något motståndarna höll med om. Just därför spreds ryktet om att lärjungarna hade stulit kroppen (Matt 28:11–15). Den tidigaste polemiken utgick alltså från att graven var tom
För det andra de tidiga och samstämmiga vittnesmålen. Tron på uppståndelsen växte inte fram gradvis som en teologisk idé. Den uppstod omedelbart efter korsfästelsen, vilket är svårt att förena med tanken på en senare mytbildning, inte minst eftersom även uttalade kritiker som Paulus bytte ståndpunkt och eftersom traditionen innehåller detaljer som knappast är till lärjungarnas fördel. Antalet vittnen är dessutom mycket stort, flera är namngivna och identifierade, platser och tidpunkter är angivna och händelserna de bevittnade är detaljrikt återberättade. Det handlar inte om rykten, utan om att de fick ”många bevis på att han levde” (Apg 1:3).
För det tredje lärjungarnas radikala förvandling. Det var allt annat än självklart för lärjungarna att tro på kvinnornas vittnesmål – vilket inte är förvånande, eftersom kvinnor i samtiden inte ansågs vara tillförlitliga vittnen. Uppgifterna avfärdades som ”prat” (Luk 24:11), och det var först efter konkreta belägg som de trodde. Detta ledde till att de män som flydde i rädsla på långfredagen kort därefter trädde fram som offentliga vittnen, beredda att lida och dö för sitt budskap.
Kräver en förklaring
Ingen enskild omständighet bevisar uppståndelsen i strikt matematisk mening. Men tillsammans bildar de ett historiskt underlag som kräver en förklaring. Ofta är det just så vi undersöker historiska skeenden.
Hedenius hade rätt i att kristendomen står och faller med uppståndelsen. Men 80 år efter hans frontalangrepp framstår det allt tydligare att han hade fel i att tro att den därför står utan förnuftiga skäl. Påsken ställer inte främst frågan om vad vi känner inför berättelsen, utan vilken förklaring som bäst gör rättvisa åt det samlade materialet.
Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare på Svenska Evangeliska Alliansen.