Jan Emanuel: Byråkraterna krossade drömmen om min släktgård

KOLUMN Jag brukar säga att jag är en fattig man med mycket pengar. För jag har insett att fattigdomen inte försvinner med att pengarna kommer, fattigdom är så mycket mer än så.

Min morfars far och mor var fattiga. Liksom min mormor och morfar och min mor som var ensamstående. Ett tydligt arv. Men de var inte fattiga så som vi känner ordet. Att man lever på existensminimum och sparar i månader för att familjen ska ha råd att gå på bio. Jag menar fattig som när man går hungrig för att man inte har råd att köpa mat.

När min morfars far Joel, tog över vår mark på jorden, så fanns utöver den övergivna kvarnen från 1600-talet ett lika övergivet, oisolerat hus utan el och vatten. Vissa fönster fattades och taket läckte. Huset var obeboeligt och ladorna fallfärdiga. Joel ägnade sitt liv till att göra ett fungerande hem av gården. Och lyckades.

Blod, svett och tårar

Joel och hans fru Gerda flyttade upp på husets övervåning i slutet av 1940-talet för att ge plats till min mormor och morfar som då väntade min mamma. Morfar kunde laga allt och bygga vad som helst av bråte. Hela sitt liv vigde han och mormor till gården. Han var gården. ”Hasse i Kvarn” kallades han. Han var så stolt över gården. Han byggde egna tekniska lösningar för att få upp höet på skullen, han byggde musteriet, stugorna, stallet. Min släkt har investerat allt i gården. Blod, svett och tårar. Min morbror var 16 år när han välte i ån med traktorn. Hans död tog nästan död på morfar. Men trots att han krigade med livet, demonerna och fattigdomen parallellt höll morfar kvar gården. Fick ihop, i alla fall oftast, till mat på bordet trots omständigheterna. Fattigdomen var skamlig då som nu. Morfar instruerade barnen vad de skulle säga i skolan att de ätit hemma. I verkligheten åt de bara potatis. De fick heller inte berätta att mormor året runt tvättade i ån.

När jag var liten och de andra barnen berättade var de åkt på lovet, berättade jag stolt att jag inte behövde åka någonstans för mormor och morfar hade egen gård.

När jag var i tidiga tonår förstod jag mitt verkliga arv. Gården familjen byggt och förvaltat i generationer var inte familjens. Det tog sömnen ifrån mig. Om morfar blir sjuk igen och flaskan tar honom, om han inte har råd att betala hyran, då tar de gården. Vi ägde inget.

Grät av ren glädje

När jag tog mod till mig och pratade med morfar om det, så berättade han att jag inte behövde vara orolig, han hade löfte att få köpa gården. Morfar såg gården som sin spargris. Varje timme och krona var en investering, då gården var vår.

2010 sålde jag mitt livsverk och blev ekonomiskt oberoende. Jag ringde mamma direkt och sa: ”Nu köper vi gården!” Mamma sa: ”tänk om bara pappa fått leva och höra detta.” Det hördes att hon grät. Det var första gången jag hörde henne gråta av glädje. Av lättnad.

När jag träffade akademiförvaltningen för att kaxigt berätta att vi nu skulle köpa gården var jag hög på livet, kände mig oövervinnerlig, revanschen var här!

Men det blev fel, så som det ofta blivit fel i mitt liv. Jag såg på chefstjänstemannen att det inte landade rätt. Här kom jag, den illa omskrivne sossen och berättade för honom vad han skulle sälja. Vem trodde jag att jag var?

Ångest i rätta bemärkelsen

Jag förbannade mig själv i vanlig ordning. Men så farligt kan det väl ändå inte blivit? Men det kunde det.

När mamma tog över gården efter morfar så ställde förvaltningen krav på att arrendet skulle övergå i hyresavtal för att kontraktet skulle kunna skrivas över på mamma. Tjänstemannen sa nu att det förändrat processen. Enligt lag kan man inte lova bort framtida fastighetsaffärer. Det tidigare löftet att få köpa gills inte.

Jag började inse att jag ställt till det på riktigt. Att min nyrika, osmakliga flytta-på-dig-attityd förstört för hela familjen, bakåt och framåt. Ångest i ordets rätta bemärkelse.

Jag klädde mig naken i breven till förvaltningen efter det. Jag bönade och bad. Jag berättade om vår släkt som levt i fattigdom, att gården är det enda vi har, att den betyder allt för oss.

Ju svagare jag visade mig, ju kantigare blev svaren. När lokaltidningen ringde dem och frågar varför vi inte fick köpa när alla grannar fått, svarar de: ”Det ligger inte i vårt uppdrag att berätta det.”

Löftet på hans dödsbädd

Efter tjugotal obesvarade mail går jag upp till chefstjänstemannens kontor. Jag berättade att mamma fått cancer och enligt läkaren har två år kvar att leva. Jag berättade om löftet jag gav min morfar på hans dödsbädd och jag berättade att min mamma bara har en önskan, att gården hon ägnat sitt liv åt ska få ägas och lämnas vidare i familjen. Jag påminde dem om deras löfte till morfar att få köpa gården. Det verkade som att han brydde sig. Jag återkommer inom kort sa han. Efter åtskilliga påminnelser får jag ett mail med informationen att de inte längre vill ha kontakt med mig, utan att all korrespondens ska gå genom deras advokater i Stockholm.

Vi ägde ingenting, inte ens marken vi stod på, jag hade haft möjligheten att ändra på det, men misslyckades genom att vara jag. Känslan att vara hög på livet övergick till den hjälplöshet ärvd fattigdom ger vid handen.

Jag ringde Stockholmsadvokaten och bad om att få bli inskriven i hyreskontraktet då jag bott hos mamma närmare två år. Advokaten återkopplade med att jag inte har tillräcklig koppling till fastigheten.

Rötter i min familj

Mamma var städerska innan hon pensionerades. Ensamstående. Hon hade inte haft morfars möjligheter att renovera och hålla efter husen. De har förfallit. I hyreskontraktet faller allt underhåll på hyresgästen. Jag håller efter det viktigaste, trots vetskapen om att varje krona jag lägger in, går till dem som förvägrar familjen köpa det som rättfärdigt är vårt.

Jag vill inget annat än att få rusta husen, rusta kvarnen, ta hand om det enda som finns i form av rötter i min familj. Jag vill ära min familj och ge mamma frid inför döden. Jag vill bo och leva på gården till jag dör. Och jag vill lämna den vidare. I detta skulle den ägarlösa fattigdomen brytas. Klassresan förverkligas.

Det finns inget kommersiellt värde i gården, den är liten, går inte att stycka och du får inte bygga något. Det enda du kan göra är att rusta befintliga hus och ladugårdar. Bara att rädda den gamla kvarnen kostar flerfalt mer än värdet på gården. Pengar du aldrig kan få igen. Men det gör mig inget, marken har ett värde för mig och min familj som inte kan vägas i pengar.

Så vad vill jag säga med texten? Att fattigdom som arv är mer än att ärva ekonomisk fattigdom. För fattigdom är mer än att inte ha pengar. Fattigdom är att inte ha rätt koder, rätt sociala nätverk och kultur. Fattigdom är att ha fel smak. Det syns att du är fattig fast du har en tjock guldkedja runt halsen.

Den fattiges verkliga öde

Inte ens med pengar kan jag bryta min familjs fattigdom. Vi är fattiga så långt tillbaka som det går att släktforska. Nu är vi inte det längre avseende ekonomiskt kapital. Min mamma kan tack vare mina pengar få allt hon pekar på, men hon pekar bara på en sak, sitt eget hem. Att få äga marken hon gått på ett helt liv. Att få äga huset hon och hennes pappa fötts i. Huset de investerat sin livsgärning i. Det är den fattiges öde, att fortsätta vara fattig fast pengarna finns. Att kunna köpa vad man vill, men det enda man vill ha får man inte köpa, för att man betett sig som en fattig som inte vet sin plats. Att missbedöma sin sociala positionering i tjänstemannarummet blev dyrare än vad det ekonomiska kapitalet kan ersätta.

Jag var omedveten om vilken positionering jag förväntades ta i det sociala rummet, hur jag gav uttryck för min trasproletära klasstillhörighet och genom den deras utgrupp. Och i efterhand förstår jag det, för jag avskydde dem. Jag såg dem som utsugare, och jag sa det till dem utan att säga det. Det kulturella avståndet gick att ta på.

När en fattig man fått mycket pengar så är han fortfarande den fattiga mannen men med mycket pengar. Jag har lärt mig det nu.

Blicken riktad snett underifrån

Tjänstemän och styrelse på Uppsala Universitets akademiförvaltning, jag ber om ursäkt att jag inte kan bete mig. Att jag är en idiot. Jag borde varit artig, tackat för att vi har fått bygga på er mark, tackat för att vi fått leva där i fyra generationer och bett, med blicken underifrån att få köpa det vi byggt. Så jag gör det nu:

Jag ber er, ni har fastigheter och gårdar för över 10 miljarder kronor, ni som tar beslutet har aldrig sett vårt lilla slitna hus och ladugård. De betyder inget för er, men de betyder allt för oss, för det är allt vi har av rötter. Snälla, låt oss få köpa vår släktgård.

Jan Emanuel är entreprenör och traditionell socialdemokrat i intern opposition.