DEBATT Det är inte varje dag kristendomens innehåll debatteras på DN Kultur. Men 117 år efter att Dagens Nyheter ”avskaffade” djävulen har tidningen tydligen blivit religiös och vill försvara evangeliet, nu senast genom Johannes Klenell. Som kristen apologet och kommunikatör kanske jag borde glädjas och välkomna Klenells insats? Ändå brister det på avgörande punkter i resonemanget.
I Klenells ögon är Henrik Jönssons kritik av julottans budskap (vilken präglades av ideologiuppfostran om Trump och klimatet) en attack på kristendomens essens. För honom handlar det ”inte om kristen tro – utan om att underminera budskapet om medmänsklig solidaritet med anklagelser om vänsterpolitisering.” Jönsson ägnar enligt Klenell åt ”kulturkrigande kristendom”.
Här finns det viktiga frågor att belysa.
Knappast rättvisande
För det första har den kristna kyrkan en profetisk uppgift att uppmärksamma när människor far illa. Att tala om lidande är något bibliskt. Men att koppla samman lidandet med vissa politiska lösningar är inte nödvändigtvis bibliskt. Till exempel är det knappast rättvisande att göra en demokratiskt vald Donald Trump till ensam projektionsyta för världens problem, utan att nämna diktatorer som Vladimir Putin, Xi Jinping, Kim Jong Un eller Ayatollah Khamenei.
För det andra är julens budskap specifikt:
Gud blir människa
Kristus föds för att frälsa syndare
Hoppet som kyrkan förkunnar är inte primärt politiskt, utan eskatologiskt
Kristendomens anspråk är helt enkelt att något fantastiskt har hänt i historien som får konsekvenser än idag. Här har Jönsson en viktig poäng.
Trump och klimat skymmer
När en julpredikan domineras av Trump, klimatkris och dagsaktuella konflikter skyms primära ärende: att presentera den händelse som ängeln en gång i tiden beskrev för herdarna i Betlehem som ”en stor glädje, en glädje för hela folket” (Lukas 2:10). Uppenbarelse ersätts av opinion, och evangelium ersätts av etik.
Inte sällan ses kristen tro i den allmänna debatten som synonymt med att vara en god människa. Detta blir extra tydligt i Johannes Klenells text. Enligt Klenell handlar kristen tro om medmänsklighet, solidaritet och engagemang för utsatta. Allt detta är viktiga frukter av kristen tro – men de är inte kärnan. Ett annat sätt att formulera det är: vilka av Klenells dygder skulle icke-troende inte kunna hålla med om? Knappast någon.
Julens budskap är nämligen inte ”ha rätt åsikter” eller ”gör rätt saker”. Evangeliet är inte goda råd som medmänsklighet eller solidaritet, utan goda nyheter. Det är det som grekiskans euangélion betyder. De kan sammanfattas med ängelns ord till herdarna: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren” (Lukas 2:11). Det är Gud som blir människa. Det är Kristus som föds för att frälsa syndare. Det är ett hopp som inte primärt är politiskt, utan eskatologiskt. Sedan får detta konsekvenser i en troendes liv.
Politisering av kyrkan
Och för det tredje, sätter Henrik Jönsson fingret på ett reellt problem: en politisering av kyrkan. Kyrkorummet är inte vilket offentligt rum som helst, och julens budskap är inte ett politiskt åtgärdsprogram. Jönssons längtan efter stillhet och andakt är således begriplig.
Samtidigt riskerar Jönsson faktiskt att hamna i ett annat dike. Han är nämligen tydlig med vad han inte vill höra: klimat- och geopolitik samt ideologi. Det han saknar – Kristus, inkarnationen, evangeliet – artikuleras däremot aldrig tydligt. I Jönssons video från den 27/12 beskriver han träffande faran för kyrkan att hänge sig åt politisk sekterism, och även mycket fint om att kristen tro för honom handlar om ödmjukhet, omvändelse och nåd. Men återigen nämns inte julens huvudperson, Jesus Kristus. Detta må vara underförstått men då han inte lyfter fram Kristus riskerar julens innehåll att reduceras till ett stämningsläge snarare än ett frälsningsbudskap. Även en sekulär humanist kan trots allt instämma i dygder som ödmjukhet, omvändelse och nåd - så länge de är allmänt hållna och inte specifikt riktade mot Jesus.
Politisk aktivism allena
Även hos Johannes Klenell saknas Jesus när han skriver om medmänsklig solidaritet. Engagemanget tycks vara uppriktigt och moraliskt laddat – men teologiskt är det slående tunt. Jesus Kristus nämns inte. Synd, nåd, försoning och frälsning uteblir. Kristendomen reduceras till etik, och kyrkan till en moralisk institution bland andra. Jönsson omnämner ironiskt nog även kyrkan som en viktig samhällsinstitution. Och måhända blir kyrkan det om den predikar rättfärdiggörelse genom politisk aktivism allena och inte rättfärdiggörelse av nåden allena, genom tron allena och för Kristi skull allena. Det är trots allt det senare uppdraget den har fått av kyrkans Herre.
Julen handlar inte i första hand om att vara snäll, engagerad eller ha rätt stämningsläge. Den handlar om att Gud själv kliver in i historien i Jesus Kristus – för att rädda en förlorad mänsklighet.
Vakuum fylls av ideologi
När Jesus försvinner fylls tomrummet snabbt. Hos Jönsson av frustration och kulturkritik. Hos Klenell av moralism och politisk solidaritet. Men i båda fallen har evangeliet ersatts av något annat.
Det är här som kyrkans ansvar blir tydligt. När förkunnelsen inte längre tydligt pekar på Kristus, skapar kyrkan själv det vakuum som snabbt fylls av ideologi. Då kommer predikstolen ofrånkomligen att användas för att tala om rätt och fel i politiska termer. Den sant troende förväntas bekänna sig till en politisk lära och inte Jesus som herre. Jönsson har rätt när han beskriver detta som avgudadyrkan och inte som evangelium.
Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen.
