KOLUMN Etthundrafemtio. Mer än så klarar vi sällan av. Dunbars tal kallas den, gränsen för hur många människor som kan rymmas i en gemenskap som fortfarande känns mänsklig. Religioner, stater och välfärdssystem har gjort våra samhällen större, men de har inte gjort om oss.
Vi bär fortfarande samma anlag som jägarna och samlarna. Vår sociala förmåga är byggd för lägerelden, inte för storstaden. Det var detta ekonomen Friedrich Hayek försökte fånga när han beskrev civilisationen som undret vi upplever när vi kan ta del av andras kunskap, långt bortom den egna kretsen.
Klanen är luft vi andas
För drygt halvannan decennium sedan var Per Brinkemo och Johan Lundberg redaktörer för antologin Klanen. En skara forskare, kulturella betraktare och journalister dristade sig till att skriva om klanmentalitet. Premissen bestod i att vårt flera hundratusen år gamla arv kan säga något om vilka vi är, även när vi uppfinner nya sätt att organisera oss.
Klanen som företeelse är just nedärvd i oss, och på många sätt märker vi inte av den. Den är luft vi andas. Klanen var ett försök att beskriva vad som sker när familjens och släktens ordning möter välfärdsstatens regler och rättsstatens krav. Kan de samexistera? Ja, men bara om vi lär oss förstå hur klanlogiken fungerar och varför den lockar.
På åtminstone en kultursida tog det, som det heter, hus i helvete. Aftonbladets recensent kallade Klanen ”kulturrasistisk”
Klanen förenar två potenta egenskaper: den skyddar, men den stänger också inne. Den håller samman gruppen, men stryper flödet av kännedom och kontakter som moderna samhällen bygger på. En sluten klan misstror det främmande och håller sina medlemmar borta från möten där nya idéer, jobb och chanser uppstår. Sociologen Mark Granovetter kallade dessa möten "de svaga länkarnas styrka". Det är där civilisationen ges form: i den tunna tråden mellan människor som inte känner varandra särskilt väl.
Det är också här det skaver. Om samhällen växer genom dessa öppna länkar, följer det att kulturer som odlar dem lättare bygger bättre fungerande samhällen än kulturer som inte gör det. Det är en given slutsats, likväl för många outhärdlig.
På åtminstone en kultursida tog det, som det heter, hus i helvete. Aftonbladets recensent kallade Klanen ”kulturrasistisk”. Glosan framstår mer som politiskt slagträ än som beskrivning. Det säger mer om vår rädsla att tala om kulturella skillnader än om bokens innehåll.
Vår blinda fläck
Vägen framåt för ett samhälle som präglas av inneslutande klanmentalitet finns i de faktorer som, med statsvetaren Robert Putnams uttryck, överbryggar. Hit hör kyrkor, föreningar, idrottsrörelser, fack, frivilligorganisationer och andra funktioner som organiserar människor utifrån minsta gemensamma nämnare. Här finns också vår blinda fläck. Vi vill gärna tro att vi har lämnat vår gamla sociala arkitektur bakom oss, att Dunbars lilla cirkel inte längre gäller oss. Därför ryggar vi tillbaka när skillnader blir tydliga. Att erkänna dem vore att vidgå att vi fortfarande bär på gränser vi inte själva valt. Det gör oss obekväma, men det gör dem inte mindre verkliga.
Hur ska dessa kunna verka bärande om det är så gott som ogörligt att prata om vilka vi är? Klart är att ett samhälle som inte kan säga vad det ser snart inte kommer förstå vad det gör.
Johan P. Larsson är associate Professor of Economics and Public Policy vid University of Cambridge, samt affilierad forskare vid Ratio.
