Låt judar sörja den 7 oktober

DEBATT För mig och många andra judar finns ett före och ett efter den 7 oktober 2023. Den dödligaste dagen för judar sedan Förintelsen. När treårsdagen nu närmar sig blir vi påminda om de mördade, människorna som fördes bort som gisslan och de överlevande. Vi blir också påminda om stödet som aldrig kom.

Hamas och andra beväpnade grupper angrep samhällen och en musikfestival i Israel. Barn mördades. Familjer attackerades i sina hem. Människor som hade kommit för att dansa jagades och mördades brutalt. The Dinah Project, en grupp experter inom bland annat juridik och genus som arbetar för erkännande och rättvisa för offer för sexuellt våld i krig, beskriver i sin rapport gruppvåldtäkter följda av avrättningar och stympning av könsorgan.

Bakom de orden finns människor som hade namn, familjer och framtidsplaner. Det är bland annat deras liv vi minns den 7 oktober.

Stödet som aldrig kom

För många judar långt från Israel blev massakern en personlig sorg. Ett samtal eller en fråga om hur vi mådde hade kunnat betyda så mycket. I stället kom tystnaden från människor vi trodde stod oss nära. Vänskaper försvann. Några av oss har förlorat hela sin gamla vänkrets. Därför påminner årsdagen också om att bli lämnad ensam när man behövde andra som mest. Tre år senare gör den frånvaron fortfarande ont.

Nu används dessutom själva årsdagen för Palestinarörelsens politiska budskap. På en affisch för en samling i Göteborg den 7 oktober står ”Länge leve motståndet”, ovanför en röd nedåtriktad triangel och en brinnande stridsvagn. Triangeln används i Hamas propagandafilmer för att markera israeliska mål som ska angripas. Det är den hälsning som möter oss inför dagen då vi ska minnas massakerns offer. Att hylla ”motståndet” på årsdagen av massakern är vidrigt. Vi ska inte behöva möta hyllningar till deras mördare, allra minst den dag vi minns offren.

Samtidigt väljer Sydsvenskan, dagarna före årsdagen, att publicera ett långt reportage om Palestinarörelsens tre år i Malmö. Här får vi läsa om demonstranternas tårar, uthållighet och gemenskap. Reportaget nämner massakern, men judars sorg efter den får ingen egen röst.

Vems sorg får synas?

Många av mina judiska vänner har flytt Malmö. Jag saknar frågorna om vad antisemitismen har gjort med deras liv och deras möjlighet att stanna i staden.

Dagarna före den 7 oktober publicerar SVT dokumentären Världens mest hatade?. Den visar israeliska judar som kallas ”barnamördare” och uppmanas att åka hem. Det är viktigt att detta hat synliggörs. Men när människor som kartlägger och hänger ut soldater får förklara sitt arbete saknar jag ett tydligt avståndstagande från förföljelsen. För mig får dokumentärens inramning hatet att framstå som något israeler har gjort sig förtjänta av. Ett israeliskt pass gör ingen till en legitim måltavla.

Att SVT väljer denna inramning just inför massakerns årsdag är hänsynslöst. När vi ska minnas våra mördade och det trauma vi bär med oss behöver vi samtidigt försvara den självklara rätten att leva utan att hotas eller förnedras för vilka vi är. Israeliska judar uppmanas att åka hem, samtidigt som Israels rätt att finnas ifrågasätts. Var får judar lov att finnas?

Ännu ett svek

Föreställ dig att årsdagen av ett massmord på människor som hör till ditt folk blir dagen då andra samlas för att hylla ”motståndet”. Att du samtidigt får läsa om deras tårar, medan ingen frågar efter dina. För mig är det ännu ett svek.

Den 7 oktober väcker sorg hos judar världen över. Vi minns dem som mördades och de liv som slogs sönder. Vi behöver en omgivning som förstår varför just den dagen gör så ont, och som står kvar även när sorgen är svår att möta.

Låt oss få sörja

Till dig som har en judisk vän: hör av dig. Fråga hur din vän mår och lyssna på svaret. Låt oss få minnas våra döda och sörja det vi har förlorat. Låt inte också årsdagen kidnappas.

Anette Erlich är debattör i frågor om antisemitism.