På fjället möts löpning och paragrafpolitik

KOLUMN

– Ni har inte på Ottfjället att göra!

Det var beskedet Patrik Nordin fick vid ett möte med Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Nu står han i Ottsjö med ett målområde fullt av löpare bakom sig. Någon vill tacka för loppet, någon annan behöver hans hjälp. Barn springer över gräset och rosenkindade löpare går omkring med trämedaljer runt halsen.

Från samråd till juridik

Patrik är lätt att hitta men svår att fånga. Till sist sätter han telefonen på Stör ej.

Sedan 2005 har han arrangerat Fjällmaraton. I nästan femton år fungerade loppet utan större problem. Arrangören samrådde med länsstyrelsen och samebyn, genomförde loppen och lade pengar på lederna. Mellan 2012 och 2015 rustades omkring 60 kilometer led upp. Fjällmaraton bidrog med drygt en miljon kronor.

Men efter en omorganisation på länsstyrelsen 2019 förändrades relationen. Samtal blev ansökningar, samråd blev remisser och alltmer av Patriks arbete kom att handla om juridik snarare än löpning.

Där började frågan om ett löplopp på ett fjäll bli en fråga om vem som egentligen får använda fjället.

Fjorton villkor för loppet

Ottfjället ligger i ett naturreservat. Länsstyrelsen pekar på slitage och Handölsdalens sameby på störningar för renskötseln. Det är verkliga intressen.

Samtidigt ska reservatet ge plats åt organiserat friluftsliv. Frågan är därför inte om människor får vara på fjället, utan hur svårt det ska vara att ordna ett lopp på en redan etablerad led.

2022 nekades två lopp markupplåtelse med hänvisning till rennäringen. Fjällmaraton överklagade hela vägen till regeringen. Enligt Patrik kostade processen närmare en miljon kronor. Regeringen ändrade till slut länsstyrelsens bedömning i den centrala frågan.

Men juridiken rör sig långsammare än ett fjällmaraton. När beskedet kom var det redan för sent att återställa den gamla banan.

Inför 2024 avsatte Fjällmaraton en person på heltid för att gå igenom lagstiftning och föreskrifter. När klartecknet till sist kom följde fjorton villkor. Deltagarna skulle bland annat släppas i väg i intervaller om 20, slitage fotograferas och koordinatsättas, musik förbjudas längs banan och vätskedepåer placeras utanför reservatet.

Med hjälp av advokat fick arrangören bort tre villkor. Resten accepterades.

Efter fyra år på reservbanor var det alltså dags för huvudloppet på 45 kilometer att återvända till Ottfjället.

45 kilometer över fjället

Nästa morgon står jag själv på startlinjen.

Den första stigningen är brutal. Vi arbetar oss upp genom skogen tills träden plötsligt tar slut och fjället öppnar sig framför oss. Jag måste titta ner för att inte falla, men blicken fortsätter upp mot bergen. Mina knän får betala för utsikten.

Några timmar senare springer en man förbi mig på Ottfjället med armarna utsträckta.

– Nu är vi i himlen!

Ja, det är vi verkligen.

Löparna har blivit små färgprickar längs fjällsidan. Hundratals fötter före mina har satt sitt spår. På vissa partier är marken sliten, längre ned är leden upptrampad till lera. Ett fjäll tål inte vad som helst.

Men en led som ingen använder är heller inget självklart ideal.

Vägen ner är mindre poetisk. Stenarna är hala, låren slut och varje utförslöpa blir en ganska konkret förhandling mellan tyngdlagen och mina knän.

Efter fem timmar och fyrtioåtta minuter går jag i mål och lägger mig i gräset vid Ottsjön. Runt omkring sitter människor med medaljerna kvar i händerna och alla ser ut som om de precis gjort något väldigt dumt och väldigt bra.

När rörelse blir krångel

Det är på många sätt exakt den sorts liv vi säger att vi vill ha mer av. Folk har varit utomhus hela dagen, rört på sig och träffat andra människor. Ingen har behövt en kampanj för att övertygas.

På håll är rörelse en stapel i en folkhälsorapport. Här är den svett, lera och ett par tusen människor som av fri vilja har tagit sig över ett fjäll.

Det är nästan provocerande lyckat.

Vi älskar att säga åt människor att röra på sig. Märkligt nog har vi betydligt svårare för det som faktiskt får dem att göra det: tävling, prestige, gemenskap och de där dumma målen som plötsligt känns omöjliga att låta bli.

Sådant tar plats. Det stör. Det kräver tillstånd.

Och där står samhället sedan: med kampanjer om mer rörelse på affischerna och en blankett tjockare än Gamla testamentet framför varje människa som faktiskt försöker ordna den.

Luca Jern är läkarstudent och liberal skribent, en del av EPHIs läkarnätverk.