DEBATT Sverige levde länge i den eviga fredens tid. Villfarelserna som fick oss att i praktiken montera ned vårt eget försvar har vi lämnat, men det finns fler rester att göra upp med. I förhoppningen att avskaffa vapen som riskerar att göra stor skada på civilbefolkningar har Sverige ratificerat ett flertal internationella överenskommelser gällande vapen och krigföring. Samtidigt som Sverige bakbinder sig självt använder våra potentiella fiender metodiskt både truppminor och klusterammunition.
Överenskommelser skadar rikets säkerhet
Kriget behöver lagar, men att hålla fast vid avtal som fienden inte respekterar skapar en farlig asymmetri. Internationella överenskommelser om förbud mot specifika vapen, som Konventionen om klusterammunition eller Ottawafördraget som förbjuder personminor, är ädla i sin intention, men de förutsätter att alla aktörer delar samma moraliska och etiska ramverk. Det är dags att börja fundera på vilka som tjänar våra intressen. De överenskommelser som riskerar att skada rikets säkerhet bör omgående överges.
Flera av dessa konventioner har Ryssland, som Försvarsmakten i huvudsak är ägnad att försvara oss mot, inte ratificerat. Andra avtal bryter de systematiskt mot i sin pågående krigföring mot Ukraina. Att vi följer dem begränsar vår egen förmåga till försvar och är därför en allvarlig felkalkyl.
Om ett avtal hindrar oss från att effektivt samarbeta med våra allierade riskerar det att underminera den säkerhet vi sökte genom medlemskapet
Flera andra Natoländer har sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina omprövat sina deltaganden i internationella överenskommelser. Finland, Polen, Estland, Lettland och Litauen har alla lämnat, eller är i processen att lämna, Ottawafördraget som förbjuder användning, lagring, produktion och utplacering av truppminor. Det finska utträdet trädde i kraft den tionde januari 2026. Regeringen uppgav att ”beslutet att utträda ur Ottawafördraget grundade sig på en bedömning av landets försvarsbehov i det försämrade säkerhetsläget.”
Finland, Polen, Rumänien, Estland och Lettland har aldrig undertecknat Konventionen om klusterammunition. Litauen har lämnat.
För att uppnå det gemensamma målet om ett starkt, sammanhållet Natoförsvar måste Sverige kunna anpassa sin materiel och sina doktriner efter alliansens behov. Om ett avtal hindrar oss från att effektivt samarbeta med våra allierade riskerar det att underminera den säkerhet vi sökte genom medlemskapet.
Säkerhet framför ensidig nedrustning
Om vi inte tillåter att truppminor och klusterammunition lagras eller transporteras på svensk mark hindrar vi våra allierades försvarsförmåga. Det är särskilt allvarligt med tanke på att Sveriges roll i Nato under en väpnad konflikt sannolikt blir som logistiknav för våra nordiska och baltiska grannar.
Om vissa vapensystem, trots att de är kontroversiella, kan bidra till ökad avskräckningseffekt och fienden dessutom riskerar att använda dem mot oss, då kan vi inte bakbinda oss själva. Sverige bör prioritera sin säkerhet och överlevnad framför ensidig nedrustning. Vi behöver inte ens gå i första ledet, det räcker att vi tar rygg på våra grannländer.
Idén om den eviga freden var en vådlig fantasi. För att bli av med dess återstod bör Sverige ompröva sitt deltagande i internationella överenskommelser och lämna Konventionen om klusterammunition och Ottawafördraget.
Rutger Brattström
Rutger Brattström är projektledare inom internationell marknadsekonomi på tankesmedjan Timbro.
