Utredningen vill skydda barn – men förbjuder fel saker

DEBATT Nyligen presenterades SOU 2026:35, ett delbetänkande om en åldersgräns för barns användning av sociala medier. Utredningen föreslår att barn under 15 år som huvudregel inte ska få använda de tjänster som omfattas.

Det är lätt att förstå bakgrunden. Barn kan ta skada av sociala medier på många
sätt. Men även om riskerna är många går de grovt att dela in i två kategorier.
Problemet är att de skiljer sig från varandra, och att ingen av dem sammanfaller med
den avgränsning som utredningen föreslår.

Den första typen handlar om vad barn utsätts för på nätet och vilka människor de
kommer i kontakt med. Hit hör alltifrån mobbning mellan jämnåriga till sexuella
närmanden från vuxna och utpressning från kriminella. Hit hör också innehåll som
kan vara skrämmande, sexualiserat eller bidra till en osund kroppsuppfattning.
Detta är allvarliga problem som det finns goda skäl att förebygga. Men de är inte
specifika för sociala medier.

Samma risker finns i andra digitala miljöer där barn möter andra människor. På
spelplattformar som Roblox har fall av grooming uppmärksammats vid ett flertal
tillfällen. Dessa risker uppstår varhelst barn befinner sig i en digital miljö där de kan
komma i kontakt med människor som vill dem illa eller där de kan exponeras för
skadligt innehåll. Huruvida miljön är ett socialt medium spelar mindre roll.

Riskerna finns utanför sociala medier

Den andra typen av risk är av ett annat slag. Här behöver varken innehållet eller
kontakterna i sig vara skadliga. Problemet är istället att tjänsterna är konstruerade på
ett sätt som får användaren att tillbringa mer tid med dem än vad som är önskvärt.
Ofta beskrivs detta som ett problem med ”algoritmer”. Det är en osaklig beskrivning,
eftersom alla digitala tjänster använder algoritmer för att bestämma vad användaren
får ta del av. Den relevanta frågan är hur algoritmen är konstruerad.

En sökmotor använder algoritmer för att ge användaren ett snabbt och relevant svar
på en fråga. Ingen doomscrollar därför på Google. Företagen bakom sociala medier
har däremot incitament att maximera den tid användaren tillbringar på tjänsten. Ett
oändligt flöde av innehåll, automatiskt uppspelade videor, pushnotiser och
personanpassade rekommendationer kan alla bidra till att göra det svårare att lägga
ifrån sig telefonen. Barn är särskilt känsliga för denna effekt.

Den som arbetar med ungdomars psykiska hälsa, känner igen konsekvenserna. De
scrollar i sängen när de borde sova. De scrollar under middagen och har svårt att
vara närvarande i samtalet. De scrollar under lektionerna och studieresultaten blir
lidande.

Det intressanta är att denna distinktion också görs i utredningen. Författarna tar upp
att algoritmstyrda flöden kan inkludera beroendeframkallande mekanismer och konstaterar att sådana funktioner bidrar till svårigheter att avbryta. De konstaterar
också att denna design används inom såväl mobilspel som sociala medier och
videoplattformar.

Även den andra typen av risk sträcker sig alltså långt utanför det vi i vardagligt tal
kallar sociala medier.

Här uppstår utredningens grundproblem

Trots denna omständighet väljer utredningen uttryckligen att inte låta förekomsten av skadliga algoritmer avgöra vilka tjänster som ska omfattas av förbudet. I stället
bygger avgränsningen på helt andra funktioner.

Det här är utredningens grundläggande problem.

Författarna identifierar i praktiken två olika risker. Den första handlar om skadliga
kontakter och skadligt innehåll. Den andra om hur tjänster utformas för att behålla
användarens uppmärksamhet. Men ingen av dessa risker får sedan avgöra vilka
tjänster som omfattas av åldersgränsen.

I stället skapas en tredje kategori, definierad utifrån vissa funktioner som är typiska
för sociala medier. De egenskaper som avgör om en plattform ska vara förbjuden för
en fjortonåring är alltså – besynnerligt nog – inte samma egenskaper som gör
plattformen skadlig.

Den föreslagna regleringen riskerar därför att bli både för bred och för smal. Barn
kan stängas ute från tjänster på grund av funktioner som inte i sig utgör någon risk,
samtidigt som de fortfarande kan löpa samma risker i andra digitala miljöer.

Lagstifta mot riskerna i stället

En mer konsekvent utgångspunkt vore att börja i riskerna.

När det gäller den första typen av problem bör frågan vara hur barn bäst skyddas
från brott, skadliga kontakter och skadligt innehåll, oavsett om detta sker på
Instagram, i ett spel eller någon annanstans på nätet. I första hand, tycks det mig, är
detta en fråga om polisiär strategi.

När det gäller den andra typen bör frågan vara vilka krav som kan ställas på de
digitala tjänster som riktar sig till barn. Man skulle exempelvis kunna överväga en
reglering av rekommendationssystem, oändliga flöden, autoplay och andra
funktioner som är konstruerade för att maximera användningstiden. Företagen skulle kunna åläggas att erbjuda en alternativ version av tjänsten, där sådana mekanismer är kraftigt begränsade.

Exakt hur en sådan reglering skulle se ut kräver naturligtvis ytterligare analys. Men den principiella utgångspunkten borde vara enkel: lagstiftningen bör riktas mot de egenskaper hos tjänsterna som riskerar att skada användaren.

SOU 2026:35 innehåller en omfattande beskrivning av de problem som barns
digitala liv kan medföra. Men när utredningen går från problembeskrivning till
lagförslag tappar den bort denna avgörande distinktion.

Den relevanta frågan är inte vilka tjänster vi kallar sociala medier. Frågan är vilka risker vi vill skydda våra barn från, och var på internet dessa risker kan uppstå.

Vincent Flink Amble-Naess är läkare och ansvarig för tankesmedjan EPHI:s läkarnätverk.