KOLUMN Dagens största skolpolitiska problem är de låga kunskapsresultaten bland elever med utländsk bakgrund. Dessa underpresterar enormt i jämförelse med elever med inhemsk bakgrund, som är bland de bästa i världen. En färsk undersökning tyder på att gapet motsvarar hela sex års inlärning, vilket riskerar att försämra arbetsmarknadsintegrationen och i förlängningen leda till ökad social oro.
Insatser för att minska skillnaderna krävs således. Och som tur är finns metoder som fungerar i detta hänseende. En av de mest evidensbaserade modellerna kallas ”No excuses” och bygger på strikt (men varm) elevdisciplin samt höga förväntningar med målet att stärka elevers karaktär. Via fostran vill man forma elevers normer och skapa självdisciplin.
Minskad brottslighet
Forskningen finner starka positiva effekter på kunskaperna, särskilt bland elever med svåra förutsättningar. I USA har tre år på en No excuses-skola visat sig vara tillräckligt för att utjämna skillnader av liknande magnitud som existerar mellan elever med svensk respektive utländsk bakgrund. I vissa fall har man också funnit att brottsligheten bland pojkar minskar rejält.
Trots detta är modellen i praktiken olaglig i Sverige. Lagkrav på elevinflytande och ett förbud mot skoluniform sätter käppar i hjulet för huvudmän som vill införa den. Givet att elever med utländsk bakgrund kraftigt underpresterar är det iögonfallande att en så pass evidensbaserad modell inte kan användas.
Man kan skriva mycket om hur bilden som återges är förenklad, eller att den offentliga statistiken inte stödjer anekdoterna.
Men lagen är bara ett uttryck för vad vi anser är acceptabelt och det är här den verkliga stötestenen finns. För motståndet mot No excuses är i grunden inte juridiskt utan kulturellt. Svenskar är numera bland de mest individualistiska i världen, med progressiva värderingar om barnuppfostran och utbildning. Och auktoritativa skolor passar helt enkelt inte in i en sådan kultur.
Det är i den kontexten man bör läsa en uppmärksammad artikel om Michaela Community School, en No excuses-skola i ett fattigt område i London. I anekdoter beskrivs några elever som vantrivts – bland annat efter att ha hamnat i isoleringsrum på grund av regelbrott – och någon förälder som är missnöjd. Vinkeln är tydlig: skolan förtrycker eleverna.
Aversion mot disciplin
Man kan skriva mycket om hur bilden som återges är förenklad, eller att den offentliga statistiken inte stödjer anekdoterna. Poängen är att artikeln reflekterar en djupt förankrad kulturell aversion mot elevdisciplin värd namnet, vilket i sin tur förklarar varför det är så svårt att legalisera No excuses-modellen, trots att den inte skulle tvingas på föräldrar som inte tycker om den. Modellen passar helt enkelt inte den svenska idén om hur skolan (och uppfostran) bör fungera.
Men detta gör det också svårt att ta allt ojande om de stora kunskapsklyftorna på allvar. För om vi verkligen såg problemen som akuta skulle vi också vara beredda att acceptera lösningar som inte alltid känns bekväma i en svensk kontext. Om vi inte gör det är allt tal om förbättrad integration mest retorik. Invandringen har förändrat förutsättningarna i grunden – och vi måste tillåta skolor att hantera den nya verkligheten på bästa möjliga sätt.
Gabriel Heller Sahlgren
Gabriel Heller Sahlgren är forskare vid Institutet för Näringslivsforskning
