Vid ett svagt tillfälle ansåg Platon att totalitära filosofer borde styra över stat och folk. Demokrati var mest ett gissel, stökig och populistisk, renons på professionalitet.
Det blev inte mycket praktisk omsättning av hans utopi. Däremot kan ingen förneka att vi vill att de skarpaste individerna ska åtnjuta de vassaste politiska positionerna, samtidigt som identifikation och företroende sällan bärs upp av teknokrater. Tillit behöver både abstrakta och konkreta bevekelsegrunder. När allt kommer omkring önskar merparten av oss samma sak: ett gott liv i en fungerande värld.
Polarisering vid skranket
Om vad det innebär är Sverige som land fortfarande förhållandevis överens, medan verktygen för att nå dit, förr liksom nu, skiljer sig åt mellan olika ideologiska poler. En given konstruktiv komponent i det offentliga samtalets natur och struktur är följaktligen polarisering. Likafullt har den släpats vid skranket, anklagad för allt från osund stämning och tadel till mordhot och dödslängtan.
Det är alltså inte att undra på att väljarna uppger sig tråna efter handslag och omfamningar från partiernas representanter. Dessa saknar respekt och samarbetsvilja, tycker sju av tio tillfrågade. Men är det egentligen parlamentarismens motsvarighet till familjeråd som efterlyses, eller springer missmodet ur att debattens diskussionsform regelmässigt sammanblandas med resonemangets och potentiellt undergräver förväntningar och förståelse?
För premisserna skiljer väsentligen åt. Debatten är tesdriven tävling med syfte att övertyga genom hårt ansade argument. Resonemanget är en process som utvecklar tankespår utan att nödvändigtvis polemisera mot annat än sin egen riktning. Medan resonemanget förflyttar dialektiskt är debattens modus vad diktaren W. H. Auden sade om poesi: den får inget att hända. Och ska inte. Den är först och främst momentan strid.
Att tvinga fram sympatier ur antipatier tyder på att man inte har förstått att människans tolerans är en större fredsfaktor än bekräftelse
Ett exempel på formförväxling ger Sveriges Radios Krasch eller konsensus. Två antagonister placeras jämte programledaren Niklas Källner i en bil och körs omkring, livligt pläderande, till dess Källner avkräver dem resonemang ur den andres perspektiv. Därefter deklareras sämja utan att något pekar mot att en dylik ens finns i bagageluckans förbandslåda.
Inspirationen är kanske den tyske sociologen Jürgen Habermas syn på reducering av egot som civilisationens mått. Vad som uppnås är simulerad jagsvaghet. Att tvinga fram sympatier ur antipatier tyder på att man inte har förstått att människans tolerans är en större fredsfaktor än bekräftelse. Först när bittra motståndare är omotiverat överens finns skäl finns att se över konservförrådet.
Resonemang i tvångströja
I slutet av varje avsnitt tvingar Källner deltagarna att medge ömsesidig insikt om varandras perspektiv. I stället för stringens och integritet får lyssnarna en amorf debatt inpressad i resonemangets tvångströja. Bli därför inte förvånad ifall nio av tio uttrycker ogillande nästa gång opinionen tillfrågas. Larmen om polarisering kan i själva verket utgöra en frän del av polariseringen.
Missförståelseinstinkten å ena sidan, och brottsklassningen av begabbande å andra sidan, ger redskap åt småskurna härskartekniker och lönnprioriteringar att hindra empatisk generositet och uppmärksamhet på den andres utgångsvärden. Ett samhällsklimat som demoniserar distinkt konflikt gör oss mindre upplysta, mindre självständiga och mindre öppna. Till och med Sokrates dömde ut Platons tro på den sortens auktoritära enhet.
Påbjuden politisk konsensus är alltid en krasch. Kravlande i diket hamnar medborgarna tillsammans med demokratin. För att hålla oss kvar på vägen behöver vi polarisera mera.
Klara Klingspor, redaktör
