KOLUMN Borgmästarevalet i New York City speglar en internationell trend, där storstadsväljare världen över går vänsterut och radikaliseras. En gång i tiden var städerna kokande grytor av individualism, entreprenörskap och kapitalism. Det var till städerna man flyttade från landsbygdens och bruksortens kvävande kollektivism för att förverkliga sig själv och sina drömmar. På senare år har emellertid landsbygden och storstäderna skiftat plats.
Medan landsbygden blivit hemvist åt entreprenörer och egenföretagare och familjer som vill leva ett liv i frihet nära naturen, har storstädernas befolkning blivit allt mer kollektivistisk och politiskt radikaliserad. Zohran Mamdani vann borgmästarevalet på ett med amerikanska mått mätt mycket radikalt program som innefattade avgiftsfri kollektivtrafik, offentlig barnomsorg, kommunala matbutiker, stopp för hyreshöjningar, byggande av billiga bostäder, en höjning av minimilönen till 30 dollar och högre skatt för storföretag och höginkomsttagare.
Stockholmssyndrom
Socialisten Mamdanis valseger i New York följer ett internationellt mönster: I London styr Labourpolitikern Sadiq Khan sedan 2016, i Paris styr socialisten Anne Hidalgo sedan 2014 och i Stockholm styr de rödgröna sedan valet 2022. Dock var det föregående borgerliga styret villkorat av att Miljöpartiet fick makten över trafikpolitiken.
När man lyssnar till storstädernas vänsterväljare och deras bevekelsegrunder är det lätt att få intrycket av ett slags Stockholmssyndrom: det handlar om människor som blivit så beroende av de offentliga systemen att de börjat identifiera sig med dem, likt de gisslantagna som börjat sympatisera med sina kidnappare.
Dagens storstadsmänniskor är socialiserade in i en kultur där den enskilde inte behöver eller förmår ta ansvar. Till skillnad från landsbygdens befolkning som tidigt lär sig att ta ansvar för sitt boende och sina transporter lever storstadsväljare i stor utsträckning helt beroende av kollektiva lösningar. Det är en livsstil som varken kräver planering eller framförhållning. Går något sönder i bostaden ringer man hyresvärden eller bostadsrättsföreningens fastighetsskötare. Det är en bekväm men begränsad tillvaro.
Begränsad tillvaro
Det stora flertalet storstadsbor lever i själva verket ett mycket kringskuret liv i hyreslägenhet eller överbelånad bostadsrätt som lämnar ett begränsat utrymme för lekar och nöjen, oavsett om man räknar i kvadratmeter eller i kronor. Utanför storstäderna kan du även på en betydligt lägre inkomst hålla en avsevärt högre levnadsstandard. Där kan du redan som ung köpa ett eget hus, något som är en omöjlighet för de allra flesta i storstadsområdena, och du har råd och utrymme för fritidsintressen och en aktiv livsstil.
Man hade kunnat tänka sig att storstadsborna skulle lockas av en politisk linje som syftar till att befria dem från de beroenden och frihetsinskränkningar som de är underkastade. I stället verkar det förhålla sig tvärtom: den som socialiseras in i en livsstil helt avhängig av de offentliga systemen tenderar att identifiera sig med dem till den grad att den inte ens kan föreställa sig något alternativ. Då blir löften om avgiftsfri kollektivtrafik och barnomsorg lockande.
Utanför storstäderna kan du även på en betydligt lägre inkomst hålla en avsevärt högre levnadsstandard.
Denna mentalitet är den yttersta slutpunkten för den så kallade statsindividualismen, där ett ensidigt beroende av det allmänna var tänkt att befria den enskilde från de många olika beroenden som fanns i det gamla bondesamhället. Men att kapa de frivilliga banden och ersätta dem med tvingande bojor har inte gjort människorna friare.
Ohelig allians
Storstädernas rörelse mot paternalism och kollektivism har dessutom förstärkts av en ohelig allians mellan de nyss berörda grupperna och de eliter vars privilegierade livsföring blir ännu mer exklusiv genom att färre kommer i åtnjutande av den.
För den som har råd att betala 6000 kronor i månaden för en garageplats är det inget problem att boendeparkeringsplatser för sämre bemedlade tas bort. För den som har råd med dubbla boenden och lantställe är det ett mindre problem om det byggs för få villor för att vanligt folk ska ha råd att bo i eget hus. För den som har råd att åka taxi vart den än ska är det ett mindre problem att övriga är tvungna att trängas i kollektivtrafiken. För den som har råd med privat barnomsorg är det ett mindre problem att övriga är hänvisade till de kommunala barnhagarna. Och så vidare.
det handlar om människor som blivit så beroende av de offentliga systemen att de börjat identifiera sig med dem
Således förenas den kollektivtrafikberoende lägenhetsbefolkningens intressen skenbart med den högst betalda tjänstemannaklassens i en politik med udden riktad mot den strävsamma medelklass som försöker utmejsla en privat sfär i det lilla, där det är möjligt att bo i eget hus, med trädgård och garage för den egna bilen.
För den frihetligt sinnade delen av borgerligheten uppstår ett dilemma: Ska den försöka vinna tillbaka storstadsväljarnas röster genom att tillmötesgå deras önskan om mer paternalism, eller ska man helt enkelt ge upp de allt mer socialistiska storstäderna? Långsiktigt är inget av alternativen att föredra. Ett tredje alternativ kräver dock hårt och målmedvetet arbete: att enträget arbeta långsiktigt för att vinna åter människors hjärtan och hjärnor för frihetens idéer och en livsstil där människor formar sitt eget öde.
Lars Anders Johansson, redaktör
