
1. Det finns en roll i mitten
Hans parti Moderaterne backade något men den kedjerökande Lars Løkke Rasmussen blev ändå valets vinnare. De 14 mandaten i mitten avgör återigen vilket block som ska få bilda regering. Troligtvis blir det förnyad regeringsbildning med Socialdemokratiet och statsminister Mette Frederiksen – men Løkke Rasmussen har goda möjligheter att pressa fram allt han önskar i förhandlingarna.
Platsen som tungan på vågen är enormt värdefull. Ett litet parti som är rätt positionerat kan få oproportionerligt stort inflytande. Den rutinerade Løkke spelar det politiska spelet till fulländning. Men i Sverige är motsvarande roll omöjlig. Här har små partier i mitten dragit upp röda linjer mot regeringssamverkan – vilket gör att de inte kan idka politisk utpressning på samma sätt.
2. Ytterkanter växer när S går mot mitten
Den yttersta vänsterkanten gick kraftigt framåt. Socialistisk Folkeparti, motsvarande svenska Vänsterpartiet, och trotskistiska Enhedslisten, har fått kraft av att Socialdemokratiet i flera år har triangulerat in mot mitten.
På den andra sidan tredubblade nationalistiska Dansk Folkeparti stödet. Och ett nytt högerpopulistiskt alternativ, Borgernes parti, kom in i Folketinget, om än precis över 2-procentsspärren.
Man kan tala om en polarisering som en följd av att traditionella maktpartier blir mittenorienterade. Utvecklingen får också en geografisk dimension. Extremvänsterpartierna är starka i storstäder och universitetsorter, som blir starkt vänsterlutande. Det har länge varit en trend att europeiska storstäder får allt starkare ytterkantsvänster. På landsbygden kan tendensen vara motsatt.
3. Invandringspolitiken försvinner inte
Efter åratal med lågt opinionsstöd har Dansk Folkeparti gjort comeback. DF var en gång i tiden ett betydelsefullt stödparti åt högerkolitionen mellan Venstre och Konservative som började få ordning på den danska invandringen mellan 2001 och 2011. Men efter att Socialdemokratiet slutligen omfamnade den strama invandringspolitiken, har DF befunnit sig i skuggan.
Till årets val höjde DF insatserna och satsade på återvandring som valfråga. På så sätt positionerade man sig tydligt som ett parti som vill mer än andra.
Dansk Folkeparti tredubblades. Det berodde antagligen inte på remigrationsfrågan, som är mer en signal än ett löfte, men visar att högljudd invandringskritik är gångbar även i länder med relativt åtstramad invandring.
4. Kampanja inte på förmögenhetsskatt
Valets stora förlorare var Socialdemokratiet. Det är förvisso normalt att ett regeringsparti backar efter en regeringsperiod. Väljarna brukar tröttna. Men statsminister Mette Frederiksen gjorde det nog extra svårt för sig när hon valde att gå till val på löftet att återinföra förmögenhetsskatten. Socialdemokratiet vill ha en skatt på 0,5 procent på förmögenheter över 25 miljoner danska kronor. Det kan låta smått, men erfarenheten visar att förmögenhetsskatt leder till att kapital, företag och kompetens flyr landet. Det är knappast en framtidsvision man vill ge väljarna.
Per Gudmundson är redaktionschef för 100%.