KOLUMN Grönländarna drömmer om självständighet, men visionen krockar ständigt med den brutala ekonomiska verkligheten. Utan de danska miljarderna skulle välfärden kollapsa. Insikten präglade Jens-Frederik Nielsen, landets regeringschef, när han i sitt nyårstal 2026 slog fast den hårda sanningen: "Självständighet har ett pris, och det priset måste vi kunna betala."
Kineserna har länge försökt att locka Grönland med pengar och tjänster för att på så sätt göra landet mer självständigt från Danmark. 2018 var det nära att Kina fick till ett stort flygplatsbygge på ön. Men till slut lyckades Köpenhamn manövrera ut de kinesiska investerarna.
Föga förvånande var det Washington som i kulisserna hade dragit i nödbromsen. Pentagon vägrade acceptera att Kina fick bygga och finansiera strategisk infrastruktur på USA:s arktiska bakgård. Rädslan var att Peking via bygget skulle skaffa sig en plattform för spionage och inflytande över Nordatlanten. För att förhindra det pressades Danmark att öppna plånboken. Till varje pris skulle Kina hållas borta.
Ömsesidigt intresse
Begravda under den grönländska isen finns rikedomar i form av enorma mineraltillgångar. Men för att utvinna dessa i Arktis krävs kapitalinsatser få aktörer mäktar med. I praktiken står valet mellan supermakterna, där Peking länge framstod som den mest lockande partnern för det grönländska styret. Under tidigare regeringar, ledda av det grönländska socialdemokratiska partiet Siumut, sågs kinesiska investeringar som en strategisk motvikt till Danmark. När dåvarande landsstyrelseordförande Kim Kielsen besökte Kina 2017 för att uppvakta statliga jättar som CCCC, rullades röda mattan ut. Intresset var ömsesidigt; kinesiska delegationer har återkommande besökt Nuuk, ivrigt påhejade av grönländska politiker som i Kina sett en väg bort från beroendet av Danmark.
Kinas intresse sträcker sig nämligen långt bortom enskilda flygplatsprojekt. Det följer en tydlig strategi för att säkra både råvaror och geopolitiskt fotfäste. Detta har manifesterats tydligt genom det australiska bolaget Greenland Minerals, där kinesiska Shenghe Resources klev in som största aktieägare för att få inflytande över de strategiskt viktiga fyndigheterna på Kvanefjeld längst ned på sydspetsen. Parallellt med det har Peking systematiskt försökt locka in Grönland i sitt "Arktiska sidenvägen"-initiativ, med målet att normalisera kinesisk närvaro i regionen.
Konsekvenserna sträcker sig långt bortom Arktis. I ett läge där Kina rör sig mot Taiwan, skulle kontroll över Grönland ge en strategisk fördel mot USA, som – än så länge – är den yttersta garanten som håller Ryssland i schack.
Att få makt över viktiga mineraler är Kinas primära mål. Därför vill man ta kontroll över de enorma fyndigheterna av sällsynta jordartsmetaller (REE) vid Kvanefjeld och Kringlerne. Dessa mineraler – som neodym, dysprosium och terbium – är oumbärliga komponenter i allt från elbilsmotorer till F-35-stridsflygplan. Kina kontrollerar redan i dag majoriteten av den globala förädlingen. Om Kina skulle lyckas säkra Grönlands reserver cementerar de sitt monopol. För västvärlden är detta ett mardrömsscenario: det skulle ge Peking en permanent hållhake på både den gröna omställningen och NATO:s försvarsindustri.
Kampen om Arktis handlar i grunden inte om universella principer eller internationell rätt, utan om ett binärt maktspel: väst mot en framväxande anti-västlig axel. Det är ingen abstrakt skräckpropaganda att Kina och Ryssland försöker muta in norra halvklotets tak. Medan Ryssland systematiskt återaktiverar sina militärbaser längs ishavskusten, agerar Kina ekonomiskt aggressivt. Den politiska naiviteten på Grönland spelar dessa makter rakt i händerna. Vid en fullständig självständighet uppstår ett gigantiskt budgethål som Peking står mer än redo att täcka.
Navigera efter nationella intressen
Konsekvenserna sträcker sig långt bortom Arktis. I ett läge där Kina rör sig mot Taiwan, skulle kontroll över Grönland ge en strategisk fördel mot USA, som – än så länge – är den yttersta garanten som håller Ryssland i schack. Symbiosen blir livsfarlig: ett industriellt dopat Kina köper rysk energi, vilket finansierar Kremls militära upprustning. Med ett USA som är bakbundet riskerar vägen att ligga öppen för Ryssland att inte bara svälja Ukraina, utan fortsätta in i Östeuropa. Vi står då inför en ny världsordning där en kinesisk-rysk pakt kontrollerar halva den eurasiska kontinenten.
I en ideal värld hade affärsuppgörelsen varit självklar: i utbyte mot alla de miljarder Danmark pumpat in för att hålla det grönländska samhället under armarna, borde rätten till rikedomarna under isen ha tillfallit Köpenhamn. Danmark har betalat notan men saknar kapacitet att självt utvinna resurserna.
Vad som krävs nu är att vi släpper prestigen och faktiskt tar ett blad ur Trumps bok. Vi måste sluta navigera efter stolthet och känslor och i stället låta kall, hård materialism och nationella intressen styra vår kompass. Frågan vi måste ställa oss är inte vad som känns moraliskt rätt i magen, utan vad som faktiskt är bäst för oss. För Europa, för Norden, för Sverige.
Som läget är nu ligger ödet i Nuuks händer. Grönland har all rätt att besluta om sin framtid. Men vi måste vara fullt medvetna om att suveräniteten medför en risk för oss – beroende på vilken väg grönländarna väljer.
Ett beslut fattat i Nuuk, hur legitimt det än må vara, kan utlösa en kedjereaktion som skapar ett geopolitiskt hot mot hela västvärlden.
Omar Makram
Omar Makram är skribent och debattör, driver substacken Öster om förnuftet och hörs i podcasten Sista Måltiden
