Myten att kungar inte hör hemma i demokratier

På valborgsmässoafton fyller Carl XVI Gustaf 80 år. Runt Slottet i Stockholm byggs firandet som en scen över monarkins hela väsen: tacksägelsegudstjänst i Slottskyrkan, militär uppvaktning på borggården, fanor, musik, salut från Skeppsholmen och flygplan över staden. Vid Lejonbacken och Norrbro samlas allmänheten för att följa hyllningarna.

Det är en scen som nästan övertydligt visar monarkins funktion: uniformer, ritualer, historia och nationell symbolik. Samtidigt påminner den om något annat – ett av demokratins tydligaste undantag. Sveriges statschef är inte vald. Ämbetet går i arv. Ändå är Sverige en av världens mest stabila demokratier.

Kronan utan makt

Paradoxen är större än Sverige. Statsvetarna Alfred Stepan, Juan J. Linz och Juli F. Minoves påpekar i Journal of Democracy att sju av Västeuropas sexton demokratier med över en miljon invånare är monarkier. De använder begreppet ”democratic parliamentary monarchies” för länder där monarken är statschef, men där den yttersta politiska makten ligger hos det folkvalda parlamentet.

Det är den avgörande distinktionen. Monarki och demokrati blir förenliga när kronan skiljs från makten. Det handlar inte om vem som sitter på tronen, utan om hur makten är organiserad: parlamentet beslutar, regeringen styr, monarken representerar. Just den uppdelningen – mellan den som styr och den som representerar – gör att monarkin i vissa system kan bli förenlig med demokrati.

Populärare än politiker

Det är också här monarkin skiljer sig från vanlig politik. En regering måste fatta beslut, prioritera bort, svika löften och bli ansvarig för allt från inflation till vårdköer. En monark kan stå bredvid den dagliga konflikten. En sammanställning från The European Correspondent visar att europeiska monarker i snitt har 28 procentenheter högre stöd än ländernas politiska ledare. Siffran bevisar inte att monarki skapar demokrati, men den säger något om ämbetets särskilda ställning: den som inte styr slipper också bära politikens missnöje.

Forskningen pekar inte på monarkin som en garant för demokrati. Tvärtom visar exempel som Saudiarabien och Qatar att monarki lika gärna kan vara auktoritärt styre. Skillnaden ligger i maktdelningen. Där monarken styr saknas demokrati. Där makten är flyttad till parlament och regering kan monarkin få en annan roll: att representera staten, bära kontinuitet och stå kvar när politiken skiftar.

Kungen som avgjorde

Det är i kriser som den rollen blir tydligast. Spanien är det starkaste europeiska exemplet.

När Francisco Franco dog 1975 var Spanien fortfarande en diktatur. Franco hade själv pekat ut Juan Carlos som sin efterträdare. Monarkin var alltså inte tänkt som ett demokratiskt brott med regimen, utan som ett sätt att föra den vidare. Men utvecklingen blev en annan. Under åren efter Francos död öppnades Spanien steg för steg. Partier legaliserades, fria val hölls och 1978 antogs en ny demokratisk konstitution.

Det avgörande testet kom den 23 februari 1981, när militären stormade parlamentet i Madrid. Den unga demokratin stod och vägde. Då gick kung Juan Carlos ut i tv, iklädd uniform, och markerade stöd för den konstitutionella ordningen. Kuppen föll. Där blev monarkins paradox tydlig: den var inte demokratisk till sitt ursprung, men blev avgörande för demokratins överlevnad.

Fallet visar varför monarkin inte kan avfärdas som enbart en kvarleva. I en övergång från diktatur till demokrati kan en statschef utan egen regeringsmakt ibland fungera som bro mellan det gamla systemet och det nya.

Vem kan ena Iran?

Det är också därför Iran väcker en mer öppen, men besläktad, fråga. Den islamiska republiken är en teokratisk diktatur där den yttersta makten ligger hos religiösa ledare, oppositionella fängslas och protester slås ned. Samtidigt är oppositionen splittrad. I den situationen har Reza Pahlavi, son till Irans siste shah, av vissa lyfts fram som en möjlig samlande gestalt för en sekulär och demokratisk övergång.

Det betyder inte att Iran står inför en spansk utveckling. Pahlavi är omstridd, hans stöd inne i Iran är svårt att mäta och många iranier vill ha republik snarare än monarki. Men diskussionen återkommer av en anledning. När en diktatur faller räcker det inte att vara emot regimen. Någon eller något måste också kunna bära legitimitet innan de demokratiska institutionerna hunnit sätta sig.

Kontinuitet, legitimitet och stabilitet

Det är här grundfrågan återkommer. Monarkin bygger på arv, men dess plats i statsskicket avgörs demokratiskt. Därför är det för enkelt att säga att kungar inte hör hemma i demokratier. Forskning och historia visar något mer komplicerat: när kronan skiljs från makten kan monarkin bli en institution som bidrar med kontinuitet, legitimitet och stabilitet i system som annars präglas av politisk konflikt.

När kungen fyller 80 år är det därför möjligt att se mer än pompa och kunglig kuriosa. Firandet handlar om tradition. Men monarkins överlevnad i Europas demokratier handlar om institutioner. En modern monarkis styrka ligger inte i att kungen bestämmer, utan i att han representerar något som politiken inte äger.