Nej, britterna kommer inte krypa tillbaka till EU

När brittisk politik skakar finns i svensk debatt en trygg liten nödknapp. Den heter Brexit. Numera behöver den knappt tryckas in. Som en våt filt ligger Brexit över nästan varje svensk analys av Storbritannien. Efter tio år av ”Brexitkaos”, ”Brexitnota” och ”Brexitbaksmälla” har ordet blivit mindre en förklaring än en reflex.

En bekväm nödknapp

Storbritannien rörigt? Brexit. Brittisk ekonomi svag? Brexit. Labour i kris? Tja, det måste väl också vara Brexit. Någon vänsterprogressiv som hoppas på karriärmöjligheter i EU-byråkratin och säger ”rejoin”? Jamen det kan väl inte betyda annat än att hela Storbritannien är på väg tillbaka.

Bekvämt. För då slipper man tala om migration, groomingligor, förvaltningsstatens svulstighet, skuldräntor, samhällets juridifiering, vänsterns akademisering, energipriser, småbåtar över kanalen eller varför arbetarklassväljare i norra England inte längre känner sig hemma i Labour. Problemet är bara att Starmers Labourkris inte förklaras av Brexit. Den förklaras av Labour.

Starmer lovade kompetens, stabilitet och realiareformer. Han levererade process, nervositet och agerande som den gamla ordningens grindvakt. Trots att en omkalibreringstid inte belönar den som främst putsar överdriftsruinerna med huvudet på sned och nya plattityder. Den kräver någon som har vett att bygga om från grunden – så att demokrati, marknadsekonomi och opolitiserade institutioner återställs autentiskt – inte främst tjänar som fasadord i högtidstal.

Splittrat i tre grupper

Labour är i praktiken splittrat i tre grupper. Den klassiska Corbynvänstern vill ha mer stat, mer omfördelning, mer Gazaprotester och mer renlärig socialism. Urbana latteprogressiva vill ha EU-nostalgi, klimatdomedag, värderingsseminarier och gärna ännu fler överstatliga institutioner, för där tänker lejonparten precis som de själva.

Den gamla realiafalangen – arbetarklassväljare som vill ha ordning, lägre migration, respekt för folkomröstningsresultat, fungerande vård och rimliga räkningar – har i stor utsträckning slutat bråka internt. Den har redan knoppats av till Reform.

Corbynfalangen undrar varför finansministern Rachel Reeves snålar när pengar, som bekant, växer på träd. Att marknaden reagerar när budgeten inte går ihop är precis den sortens småborgerliga detalj visionärer inte bör låta sig störas av. Vänsterprogressiva tycker att Labour bör tala ännu mer om klimatet, elakingen i Vita huset – och vägen tillbaka till Bryssel. Prat om rätt saker är i egen tankeloop ett kompetenskvitto. Att uträtta saker kan andra, mer simpla varelser, ägna sig åt.

Kontinentens sorgebarn

Partiledarkandidaten Wes Streeting gav gruppen nytt hopp i helgen när han kallade Brexit ett ”catastrophic mistake” och talade om återinträde i EU. Ett ack så tydligt försök att lägga krokben för partirivalen Andy Burnham som behöver vinna ett fyllnadsval i Leave-lutande Makerfield. Partiet gräver därmed vidare i exakt samma grop som tömt ”red wall” på Labourväljare. Burnham tvingades tillbringa måndagen med att försäkra att han accepterar Brexitutslaget och inte kommer att verka för återinträde.

Spillran kvarvarande arbetarväljare som vill ha kontroll över migrationen då? De hör mest en tidigare människorättsjurist, Keir Starmer, förklara varför hans händer är bakbundna: domstolar, överklaganden och hyllmeter med finstilta rättighetstexter gör det lättare att komma in i landet illegalt än att skickas tillbaka legalt.

Här kan vän av ordning fråga: om Brexit är huvudförklaringen till Labours kris, beror då socialdemokratins kris i Tyskland och Frankrike på att även de, obemärkt, lämnat EU? Eller möjligen på att de stannade kvar? Varje brittisk hostning förklaras gärna i svensk debatt som Brexitfeber. Tysklands långvariga ekonomiska lunginflammation – EU:s gamla tillväxtmotor som utvecklats till kontinentens sorgebarn och mycket riktigt gått sämre än Storbritannien sedan Brexit – presenteras däremot gärna i termer av ”vissa utmaningar för industrin”.

Seminarieadeln tar över

Anmärkningar som dessa betraktas förstås som oförskämda av ultraprogressiva – som i Sverige, av både Team Magda och Team Amanda Lind. Just därför är det hög tid att de ställs. Efter åratal av gammelmedia som granskat EU-maktens kritiker med lupp, samtidigt som floden av PR-klyschor från EU-byråkratin typiskt svalts som objektiva sanningar, är dagens pinsamt tendentiösa ”analyser” knappast någon gåta.

Trots försöken att titta i helt andra riktningar så lider socialdemokratin, i land efter land, av samma sjuka: arbetarväljare lämnar, den självbelåtna administrationskastens seminarieadel tar över, partierna lever på gamla folkrörelsemeriter de själva inte längre begriper – och fyller tomrummet med predikningar om motståndarnas uselhet. Det gäller Labour. Det gäller tyska SPD. Det gäller de franska socialisterna. Och ja, det gäller även Sveriges Socialdemokrater.

Men sådant är jobbigt att tala om. Bättre då att göra som Aftonbladet efter Labours jordskredsseger 2024 och fantisera om att valet kunde vara den brittiska populismens ändhållplats. Huvudförklaringen? Brexit hade tröttat ut britterna. Två år senare har partiet som alltså vann på Brexit förlorat på, öh, Brexit.

Brexit, Brexit, Brexit...

Så Brexit, Brexit, Brexit. Finns det möjligen en ännu outnyttjad marknad, bland ultraprogressiva, för Brexitterapeuter?

Att stödet för Labour imploderat, och Nigel Farage är favorit att att vinna nästa parlamentsval, är knappast indikatorer på ett land på väg tillbaka in i EU. Men det registrerar liksom inte. Vänsterprogressivas envetna vägran att lyssna på vad väljarna verkligen säger ska aldrig underskattas.

Mark Brolin är geostrateg, rådgivare och skribent.