Paret sitter liksom uppkrupna i köket. Mitt emot dem en ung journalist. Hon ser lite sträng ut, sträcker fram mikrofonen: ”Hur känns det?”
Parets dotter har just återfunnits. Våldtagen och mördad.
”Jag känner ingen vrede!” svarar kvinnan. Hon insisterar, ser journalisten rakt i ögonen. Som om hon vill rentvå sig från en anklagelse. Vilken anklagelse? Att känna vrede mot den som har dödat deras barn. Journalisten för över den grå, muffade mikrofonen mot mannen. Han skakar på huvudet som om han vill frikänna sig: ”Nej, säger han, med intensiteten hos en amatörskådespelare, inte jag heller! Jag är bara ledsen, väldigt ledsen!”
Lerduvor framför gevären
Jag minns den här intervjun. Det var ett slags förevisning i svensk känslomässig återhållsamhet, i humanitet, försoning och empati. Eller var det? Vari ligger humaniteten i att inte vilja hämnas din dotterns död? Kan man hedra minnet av henne utan att känna vrede? Älskade dotter i himlen, jag är inte arg på mannen som slet av dina kläder, våldtog dig, slog dig sönder och samman och sedan dödade dig. Jag läser meningen igen och försöker få ihop det.
Efter den koordinerade islamistiska terrorattacken runt om i Paris, blev en ung fransman intervjuad. Hans hustru hade gått till Bataclan, medan han var hemma med den lilla dottern. Mamman hade mördats, men mannen gjorde en poäng av att inte ”ge mördaren min vrede.” Jag är fransman, meddelande han stoiskt, och tänker inte låta mig brutaliseras. Då, avslutade han energiskt, har de vunnit! Den unga pappans humanitet prisades och strax satt parisarna där igen i sin groteska förfining på uteserveringarna som lerduvor framför gevären.
Hur har det blivit såhär? Varför tycks hela västvärlden ha drabbats av ett slags suicidal empati? Jag föreslår tre orsaker.
Att det här självföraktet är 100% fiktivt, fabricerat och mytiskt gör det inte mindre övertygande bland sina inflytelserika adepter, snarare tvärtom
För det första har empatin, syns det mig, slitit sig loss från de politiska förtöjningarna, och svällt bortom alla rimliga principer. Den kan inte längre modifieras, än mindre ifrågasättas. Sina behagliga egenskaper till trots har empatin blivit en demuirg, som slår ifrån sig all kritik. Jaså, du saknar empati? I detta humanistiska dårhus flyr vi alla in i en gränslös empati, exempelvis i tanken på en lika gränslös invandring.
För det andra lider vi sedan länge av ”negativ nationalism”, som George Orwell så elegant uttryckte det, dvs en spegelvänd besatthet av den egna kulturen, där vi är upptagna med vår egen kultur, men inte för att ständigt hylla den, utan för att oupphörligt jämföra vår kultur och våra rötter ofördelaktigt med andra kulturer. Var och en som bevittnat en journalistmiddag på Söder i Stockholm där en jämförelse mellan sufistiska dansande dervisher och svensk folkdans kommer på tal vet ungefär vad jag menar. Att det här självföraktet är 100% fiktivt, fabricerat och mytiskt gör det inte mindre övertygande bland sina inflytelserika adepter, snarare tvärtom. Och visst, Orwells ”negativ nationalism” är väl i princip samma sak som Roger Scrutons ”oikofobi”.
Självförakt och idealisering av det främmande
För det tredje har den europeiska politiska debatten sedan länge, och låt mig än en gång citera Orwell, präglats av ”överförd nationalism”. Överförd nationalism återfinns hos personer som vet att det är politiskt omöjligt att knyta sin nationalism till det egna landet. Därför hittar de en passande främmande kultur där de kan ge fritt spelrum för sin brinnande nationalism utan att någon riktigt ser vad det handlar om. Ett bra exempel på överförd nationalism är kanske när Mona Sahlin jämförde den löjliga svenska kulturen med den turkiska kulturen som var så rik och autentisk. Och visst, ni som nu associerar till ”multikulturalism” ser att de båda begreppen är besläktade.
En empati som slitit sig loss från de politiska förtöjningarna, och en kultur som drivs av lika delar självförakt och skummande idealisering av främmande kulturer – kanske finns här några förklaringar till varför den västerländska civilisationen blivit självmordsbenägen. Eller möjligen ligger svaret helt enkelt i intervjun med den unge franske änkemannen. Låter vi oss bara inte provoceras och förlora vårt eleganta franska jämnmod kan islamisterna aldrig vinna, sa han, och applåderna ville aldrig ta slut. Jag är inte lika säker på det.
Göran Adamson
Göran Adamson är docent i sociologi och författare till boken Masochistisk nationalism – multicultural self-hatred and the infatuation with the exotic (Routledge, 2021).
