Hämnden från platserna som eliten glömde

KOLUMN För lite över ett decennium sedan publicerade två Princeton-ekonomer, Anne Case och Angus Deaton, en studie som skakade om den amerikanska självbilden. De hade upptäckt något som ingen hade lagt märke till: medelålders vita amerikaner utan högskoleutbildning dog av självmord, överdoser och alkohol i sådan utsträckning att detta vände en lång och kraftig nedåtgående trend i total dödlighet. De kallade det deaths of despair, dödsfall drivna av förtvivlan.

Till detta kan läggas ett regionalt raster. Oaktat om man gillar att slänga sig med klassbegrepp eller inte, finns det något systematiskt ruttet inbakat i hur vissa platser utvecklas. Ovan nämnda dödsfall är inte jämnt fördelade över kartan. De koncentreras till platser som halkat efter: gamla industriorter, glesbygd, stökiga förorter, regioner där det som en gång gav arbete och mening har försvunnit utan att ersättas av något annat.

Starka band till platsen

Standardsvaret från ekonomer är att hjälpa människorna, inte platserna. Om en ort inte längre erbjuder arbete eller framtid, flytta. Men människor flyttar inte i den utsträckning teorin förutsätter. Band till familj, plats och identitet är starka och syns inte i inkomstdata. Det gör platspolitik nödvändig, men inte enkel. Vi vet snudd på ingenting om vad som faktiskt fungerar. Platserna själva hittar sällan lösningarna på egen hand. I värsta fall kommer de på rena dumheter.

Det tillkommer en ytterligare komplikation. Mycket av den politik som formellt riktar sig till människor snarare än platser hamnar ändå där många högutbildade redan finns. Kultursatsningar, innovationspolitik, forskningsinfrastruktur. Det är inte fel i sig, resurser tenderar att ge mest avkastning där kompetens och kapital redan är koncentrerat.

Gynnar de som har

Men konsekvensen är svårfrånkomlig: politiken för människan gynnar systematiskt de människor som redan har mest. Och 2000-talets största regionalpolitiska förändring, flyktingkrisen, kom med kostnader som oproportionerligt bars av platser som redan hade det svårt.

Och människorna på dessa platser? De får rösta. Att detta faktum har fått så stort genomslag i forskningen säger onekligen mycket om vår tid.

Geografen Andrés Rodríguez-Pose har analyserat denna fråga. Hans tes är att den politiska turbulens vi sett under det senaste decenniet, från Brexit till Trump till populistiska rörelser runt om i Europa, inte enbart drivs av ekonomisk ojämlikhet i traditionell mening. Den drivs av platser som känner sig överkörda och negligerade. Inte bara fattiga, utan osynliga. Hans artikel heter, träffande nog, ”The revenge of the places that don’t matter.” Hämnden från de platser som inte spelar roll.

Ett rationellt politiskt svar

Hämnd antyder dock ett mått av irrationalitet. Det är fel ord. Det är ett rationellt svar på decennier av negligering. När ingen lyssnar, när politiken systematiskt gynnar andra, när din plats inte spelar roll i någon beslutsfattares kalkyl, och när du och din livsstil dessutom föraktas.

Det märkliga är inte att människor röstar som de gör. Det märkliga är att så många inte förstår varför. Men kanske är den oförmågan inte så märklig ändå. Den är själv ett symptom på samma problem: avståndet mellan de som formar opinionen och de som inte spelar roll har blivit så stort att det knappt går att överbrygga. Och när ett alternativ väl ges, ett parti eller en rörelse som åtminstone låtsas lyssna, uppstår de konvulsioner i det politiska systemet som vi känner igen från land efter land.

Johan P Larsson Associate Professor of Economics and Public Policy vid University of Cambridge samt affilierad forskare vid Ratio