
Ett startnummer i julklapp kan göra mer för folkhälsan än miljarderna som staten lägger på friskvårdsbidrag och kampanjer. Det är dags att sluta med folkhälsopolitik utan effekt, skriver Luca Jern och Rutger Brattström.
DEBATT ”Startnumret är en julklapp som motiverar”, skrev HUI Research när de presenterade Årets julklapp. Alla höll inte med. På DN Kultur var Mina Asp Romefors snabb med att benämna klappen ”en mobbargåva”. Men pressen som en sådan gåva kan skapa betyder att Årets julklapp kan få större folkhälsoeffekter än den statliga folkhälsopolitiken.
Staten fokuserar på informationskampanjer, bidrag och infrastruktur för att få folk att röra på sig mer. Men människor vet redan att det är bra att röra sig, bidragen går att använda till lite vad som helst för att inte stöta sig med någon och Sverige har redan gott om platser där man kan motionera.
Statens välmenade uppmaningar fungerar helt enkelt inte. För att få människor att faktiskt ta hand om sig behöver man bygga system för ansvarsutkrävning. De flesta vet det redan och försätter sig själva i situationer där de behöver skämmas om de inte tränar. Man skaffar en gymkompis och bokar in tider i förväg, eller man anmäler sig till ett lopp och berättar för alla hur snabbt man vill springa. Misslyckas man får man skämmas, åtminstone lite.
Det är just därför som Årets julklapp kan spela roll. När man får ett startnummer av en nära vän eller familjemedlem får man inte bara en betald avgift. Man får ett mål, förväntningar och någon som kommer att fråga hur träningen går. Man kommer att ansvarsutkrävas, men i grund och botten finns det en omtanke.
En hälsosam kombination av omtanke och social press är något som staten har mycket svårt att skapa. En stat som bryr sig för mycket om vår hälsa kommer både att strössla med skattepengar och utveckla förtryckande system. I dagens Sverige präglas folkhälsopolitiken av slöseri och frihetsinskränkningar.
Den dyraste folkhälsoåtgärden är sannolikt friskvårdsbidraget, och det går inte ens att använda till Årets julklapp. Förmånen gäller bara den anställdes egen friskvård, men vad som räknas som friskvård är däremot i princip utan kvalitetskontroll. Hypnos, massage och erotikpedagogik är alla skattebefriade aktiviteter. Löparskor eller cyklar måste däremot betalas med beskattad lön.
Regeringen vet inte ens vad friskvårdsbidraget kostar. I rapporten I folkhälsans goda namn har vi därför gjort jobbet som Finansdepartementet inte orkade. Omkring 4,5 miljoner anställda har tillgång till förmånen, med i snitt 2 600 kronor var. Det ger ett bortfall i skatteintäkter på närmare 4 miljarder kronor.
Trots att staten alltså investerar stora pengar gör man över huvud taget inga utvärderingar av folkhälsoeffekten. Antagligen för att det inte finns någon effekt att hitta. Ett av friskvårdsbidragets vanligaste användningar är massage. De flesta väntar till december med att använda sina pengar. Ingen följer upp om de panikinköpta gymkorten används.
Statens logik är motsatsen till julklappen. I stället för att välja ut en aktivitet som faktiskt är bra för hälsan och sätta press på att den genomförs ger staten pengar till vad som helst utan någon form av krav.
Ska staten föra en effektiv folkhälsopolitik måste den agera mobbare. Den formen av omsorg vill man ha från vänner, men när staten gör det är avgrunden nära. I stället borde stora delar av Folkhälsomyndigheten skrotas. Då kan man i stället sänka skatten. Resultatet är att vi får råd med fler julklappar. På sikt kan det till och med göra svenskarna friskare.
Luca Jern är läkarstudent och författare till rapporten ”I folkhälsans goda namn”.
Rutger Brattström är programansvarig för internationell marknadsekonomi, Timbro.