Kulturkristendom räddar inte våra värderingar

KOLUMN ”Kulturell kristendom” kallas stödet för kristen tro som fenomen och har i huvudsak två olika dimensioner. Den ena, vanligare sammankopplad med politisk vänster, finner attraktiviteten i trosgemenskapen och det engagemanget för social rättvisa. Den andra dimensionen, mer förekommande på den politiska högerkanten, betonar betydelsen av de kristna värderingarna, inte minst en personlig ansvarsetik.

De båda dimensionerna av kulturkristendom är inte oförenliga. Tvärtom är de djupt förbundna i den praktiserande tron. Det personliga ansvaret, utifrån tron på människan som skapad till Guds avbild, som insikt och möjlighet är exempelvis en stark drivkraft för socialt engagemang. Men i kombination med sekulära, politiska budskap, både inne i och utanför kristenheten, framstår de lätt som motsatser, vilket för alla troende blir en varning för att göra tron till ett ”pynt” av politiska världsbilder och åsikter. Förhållandena ska vara omkastade: för den som tar Jesus ord och handling på allvar ska tron utmana och, om så behövs, förändra alla andra föreställningar.

Västerlandets filosofiska mylla

Allt oftare, jämfört bara med för ett decennium sedan, framhåller röster i offentligheten att den västerländska samhällsordningen, med demokrati, rättsstat och marknadsekonomi, uppstår i en kulturell och filosofisk mylla starkt präglad av kristendomen. Och det är förstås helt korrekt. Det går en ganska rak linje mellan den kristna sammansmältningen av dygd- och naturrättsetik och kampen för trons och kyrkans frihet i relation till staten, å ena sidan, och den liberala demokratins rättigheter och självständiga civilsamhälle, å den andra.

Vad som inte framhålls lika ofta är däremot vad som får dessa filosofiska hållningar att överhuvudtaget uppstå, formuleras och näras. Nämligen en aktiv tro på Gud som blivit människa i Jesus Kristus. Aktiv i meningen att den hålls för objektivt sann, pockande på oss utifrån, och blir något som en människas liv konkret orienteras efter. Det vill säga blir något mer och djupare än en idé; ytterst en personlig relation som för att den är personlig också förändrar mig. En relation för vilken tillbedjan är grundfundamentet och där själens frälsning, eviga gemenskap med Gud, är det mål som ska styra mitt här och nu.

Skydd för våra institutioner

När jag då i denna tro till exempel förstår Gud i sitt väsen som fullständigt fri och god, där allt Gud vill är ett med Guds godhet, och där min frihet, som skapad till Guds avbild, är ett deltagande i denna gudomliga frihet, ser jag också att den mänskliga friheten är ett medel för fulländning, det vill säga orienterad mot det goda. Och då kan mänskliga rättigheter förstås som ett absolut nödvändigt skydd för institutioner och värden som främjar denna frihet: livet självt, friheten att söka Gud, privat egendom, rätten att få tänka och yttra sig oberoende av den världsliga makten, och så vidare. Det demokratiska samhällets fördemokratiska fundament som exempelvis FN:s deklaration och Europarådets konventioner beskriver dem.

Utan någon föreställning om Guds väsen och frihet finns däremot risken att den mänskliga friheten missförstås vilket i sin tur öppnar för det som på filosofispråk kallas ”voluntarism”, tron att viljan ska definiera, inte styras av, sanning och godhet. Och därifrån är resan kort till både rättspositivism och totalitära ideologier.

Blir till tomma skal

Men vi kan gå vidare från idéernas arena. Den klassiska, västerländska arkitekturen och konsten, utvecklad först för att bygga och utsmycka magnifika kyrkor, och musiken, med de stora, klassiska verken komponerade som liturgisk musik, är inget annat än ett mänskligt språk för att ära den Gud som blir föremålet för en aktiv tro. En tro på denne Guds existens som den objektiva sanningen, godheten och skönheten och som aktivt erbjuder människan delaktighet i detta sitt eget liv.

När ”kristna värderingar” frikopplas från den aktivt praktiserade och levda tron – i meningen försök, orienteringspunkt, och inte varje dag framgång – kommer inget i längden att upprätthålla deras existens. De blir till tomma, kulturella skal som bara kan bytas ut mot andra skal. Ungefär som att den vänsterinriktade kulturkristendomens gemenskap enkelt kan bytas ut mot andra sociala sammanhang, när det sanningsanspråk som just den kristna gemenskapen byggs på inte är det viktigaste hos dem som samlas.

Så för den som vill värna vårt samhälles kristna värdegrund finns bara en uthålligt fungerande metod: börja be till Gud och gå i gudstjänst, och försök följa och tjäna Jesus på livets alla områden!

Thomas Idergard Katolsk präst