Världsanden i limousinen

KOLUMN Filosofen G.W.F. Hegel sade sig ha sett ”världsanden till häst” när Napoleon besegrade den preussiska armén vid Jena 1806. Med sin stridsmakt och sin lagbok (Code Napoléon) tände han gnistan till ett epokskifte i Europa, där det tysk-romerska rikets dominans gav vika för framväxten av rättsligt enade nationalstater.

USA:s president Donald Trump må färdas i “besten” snarare än på hästryggen, men i andra avseenden framträder han som en “världshistorisk individ” i hegeliansk mening. Den tanken har nyligen utvecklats av den amerikanske essäisten John B. Judis.

Vet inte vad de gör

Enligt Hegels synsätt har dessa till antalet ytterst få individer inte alltid insikt i vilka långsiktiga krafter och trender de sätter i rörelse – ofta genom personlig respektlöshet och brutala handlingar – utan tjänar i regel som omedvetna katalysatorer för det “för vilket tiden är mogen”. Det låter som Trump, påpekar Judis.

På amerikansk hemmaplan, och i minst lika hög grad globalt, har han förlöst händelseutvecklingar som alldeles nyss ansågs otänkbara.

Jag råkade läsa Judis artikel i samband med att den så kallade översynskonferensen för icke-spridningsavtalet, NPT, inleddes i FN-högkvarteret i New York i slutet av april – och fann därmed ett belysande exempel på hur bildstormaren Trump förändrar vår värld.

Ännu ett misslyckande

Icke-spridningsavtalet, som reglerar staters tillgång till kärnvapen, har varit i kraft i snart sex decennier. År 2026 framstår det rent ut sagt som nattståndet.

De närmare tvåhundra stater som har undertecknat NPT lär inte kunna enas om meningsfulla nedrustningsmål eller tvinga atommakterna till regelefterlevnad – den här gången heller. Den elfte översynskonferensen kommer även den med största sannolikhet att gå till historien som ett slöseri med delegaternas tid. Men viktigare är att vi upplever en renässans för kärnvapen.

Frankrikes president Emmanuel Macron har i år aviserat en utvidgning av landets kärnvapenprogram. Polens premiärminister Donald Tusk har samtidigt förklarat att han gärna ser polska kärnladdningar.

I Tyskland, Japan och Sydkorea — ja, till och med här i Sverige — förs seriösa politiska diskussioner om att, på ett eller annat sätt, skaffa sig en nukleär avskräckningsförmåga. Att detta sker just nu är ingen slump. Genom sitt beteende har Trump synliggjort att tiden är mogen.

Har sagt sanningen

Med betydligt mindre artighet än alla presidenter sedan Harry Truman har Trump gjort klart att de amerikanska styrkornas närvaro i Europa inte är evig, och att vi européer förr eller senare måste sörja för vårt eget försvar.

Han har också uttalat den obekväma sanningen om Natos gemensamma försvarsklausul, att artikel 5 är öppen för tolkning och inte nödvändigtvis innebär militärt stöd vid ett angrepp mot ett enskilt medlemsland. Därutöver har Trump övergett försöken att klä USA:s benhårt transaktionella utrikes- och säkerhetspolitik i idealistisk skrud.

Vad han kanske – eller kanske inte – räknade med var hur starkt gensvaret skulle bli.

I förlängningen har Trump inte bara drivit fram en konventionell militär upprustning i länder som fram tills nyligen var pacifistiska, såsom Japan och Tyskland, utan även inlett en ny kärnvapenålder där sådana staters innehav av framför allt taktiska kärnladdningar kommer att betraktas som normalt.

Vi kan inte veta vart detta leder – bara att utvecklingen är oåterkallelig, som efter Jena 1806.

Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är stående kolumnist i 100% och driver substacken Our Man in Stockholm.