Mark Brolin: Högern har kapats av lobbyister

DEBATT Hur kan svensk borgerlighet ligga bakom vänstern i opinionen trots högervind, trots en högerregering som backat många av vänsterns överdriftsfasoner, trots vänsterns trötta moralism och trots en global innovationsexplosion som i grunden belönar marknadsdynamik, innovationskraft och framtidstro?

Svaret är obekvämt: högern har låtit sin problemanalys kapas av sin egen oligopolfalang – partinära lobbyistintressen, deras megafoner och en ryggkliargrupp av kommentatorer och insiders som reproducerar samma konsensusfel om och om igen.

Det är ett intellektuellt systemfel.

Vi vet i dag mer än någonsin om institutionell och kognitiv bias. Vi vet hur grupptänkande fungerar. Vi vet hur prestige, karriärincitament och tillyxade moraliska alibin får organisationer att hålla fast vid felaktiga modeller långt efter att verkligheten sprungit vidare. Ändå präglas stora delar av den svenska borgerlighetens interna analys av allt detta.

Ett intellektuellt systemfel

Det märks i fråga efter fråga. I synen på Iran och Ryssland, där kortsiktig förstörelsekapacitet förväxlas med långsiktig styrka, medan fundamenta – produktivitet, innovationsförmåga, kapitaldjup, institutionell kvalitet och folklig legitimitet – hamnar i skymundan.

I synen på USA, där alltför många fortfarande läser amerikansk dynamik genom europeisk avsmak för den tillfälliga jeppen i Vita huset, trots att Bay Area och de amerikanska teknikklustren betyder långt mer för USA:s långsiktiga utveckling – och för Europas fortsatta eftersläpning.

I synen på Brexit, som fortfarande rutinmässigt beskrivs som ett självklart misslyckande trots att det snarare är (kartell-)Tyskland än Storbritannien som blivit sinnebilden för Europas tillväxtproblem – och trots att britterna kunnat positionera sig starkare inom AI tack vare avsaknad av Bryssels regeltvångströjor.

Systematiska feltolkningar

Det märks i synen på Europas stagnation. Inte bara ekonomiskt, utan mentalt. En kontinent som vant sig vid låg tillväxt, låg ambition och sjunkande innovationskraft har börjat tala om stagnation som om den vore ett naturtillstånd. Som om lägre tillväxt ”hör framtiden till”. Trots att det kokar i världens teknikcentrum.

Detta är inte små misstag. Det är systematiska feltolkningar av hur ekonomi och makt fungerar.

Högerns problem

Här ligger högerns problem. Den säger sig värna fri ekonomi men accepterar i praktiken en växande regelbörda som byråkratiserar och kartelliserar Europa. Den säger sig värna demokrati och folklig verklighetsförankring men accepterar samtidigt en fortgående överföring av makt bort från väljarna. Den säger sig stå för realism och åsiktsfrihet, men dess egen analysmiljö är ofta socialt disciplinerad, institutionellt bekväm och märkligt rädd för att tänka färdigt.

Den säger sig tro på demokratins och marknadsekonomins överlägsenhet men slirar ändå hela tiden mot mer överstatlighet, samt övervärderar hotet från hopplöst toppstyrda kleptokrat- och stagnationsekonomier som Rysslands och Irans. Resultatet blir en borgerlighet utan en autentisk bärande berättelse vars läppbekännelser kring marknad och demokrati skorrar. Klart att det skaver inom väljarkåren när produkterna som säljs på pappret inte är samma som dem som levereras.

Möjliggjort av frihet

Så vad är det då som gör att Sverige, trots allt, fortfarande går relativt bra? Knappast förvaltningsvärlden i sig. Snarare de delar av samhället där förvaltningen ännu inte hunnit reglera ihjäl initiativkraften: företag, entreprenörer, dataingenjörer, investerare, riskkapitalister och problemlösare som skapar värde trots och inte tack vare politikens tvångströjor.

På lång sikt är det alltid fundamenta som avgör. Inte tillyxade narrativ. Inte ryggdunkningar. Inte flockreflexer i ett analyssamfund som låtsas bort att modern analys inte behöver vara så erbarmligt primitivt intressefärgad. Den svenska högern kommer inte att vinna igen, av egen kraft, genom ännu en ny käck slogan. Den kommer att vinna först när den återigen vågar bryta med det analysoligopol som ofta inte ens längre gagnar oligopolintressen.

Se på Schweiz

Den som vill se hur äkta marknadsekonomi och äkta demokrati kan förstärka varandra i Europa behöver inte ägna sig åt utopier. Schweiz ligger där redan, fullt synligt. Att en av den svenska oligopolfalangens hovteoretiker, Stefan Fölster, kan skriva om landets framgångar utan att ens pröva tanken att den större regelfriheten – möjliggjord av att Schweiz hållit sig utanför EU:s byråkratihydra – kan vara en huvudförklaring, säger nästan allt. Att han samtidigt slår fast att invandring inte sänker BNP per capita är lika talande: också här föredras en tillrättalagd systemförklaring framför den obekväma frågan om vad billig arbetskraft faktiskt gör med lönebildning, produktivitet, reformtryck och samhällspolarisering.

Öppet mål

Missförstå mig rätt. Inget av detta innebär att högerns i dag så tongivande oligopol- och kartellfalang behöver skämmas för att den försvarar sina egna intressen. Tvärtom vore det märkligt om stora organisationer inte gjorde just det. Problemet uppstår först när politiker – vars uppgift är att tjäna hela samhället – låtsas som om den korporativistiska och kartelliserade utvecklingen inte är ett av de mest genomgripande problemen i Europas ekonomi.

Partiledningarna måste därför släppa fram den folk-, entreprenörs- och konkurrensfalang som under alltför lång tid hållits tillbaka. Först då kan en bättre jämvikt växa fram. Först då kan marknadsekonomin åter bli verklig, demokratin åter bli levande och högern åter bli ett trovärdigt alternativ för väljare som i dag ser sig om efter något mer än förvaltad kartellpolitik. Det är också först då högern på allvar kan slå mynt av nutidsvänsterns intellektuella bankrutt. Fram till dess lär vänstern kunna fortsätta leva på en gåva den inte förtjänar: en höger som vägrar sparka in öppet mål.

Mark Brolin är geostrateg, rådgivare och skribent.