KOLUMN När USA:s och Israels angrepp mot Iran inleddes på lördagen spreds klipp från Teheran där människor dansade i hopp om diktaturens fall. Samtidigt trädde ayatollaregimens svenska försvarare fram och fördömde attacken.
Carl Bildt, som redan som utrikesminister motsatte sig skärpta sanktioner mot regimen, kallade snabbt insatsen ett brott mot folkrätten. Regeringen manade till ”återhållsamhet” och ”förhandlingar” – trots att förhandlingar i årtionden varit regimens metod för att vinna tid: utveckla kärnvapenkapacitet, krossa oppositionen och beväpna sina proxyombud i regionen.
I sådana ögonblick saknar jag Per Ahlmark.
Kallade Bildt "avskyvärd"
Han var liberal partiledare och vice statsminister. Men hans betydelse låg i rollen som skribent och debattör och i den konsekventa vägran att relativisera diktatur. Han gjorde motståndet mot totalitarism – kommunistisk, fascistisk eller islamistisk – till en moralisk huvudprincip. När han ansåg att Carl Bildt inte kunde skilja mellan demokrati och diktatur kallade han honom ”avskyvärd”, utan de förmildrande omskrivningar som annars präglar svensk konsensuskultur.
Det som drev Ahlmark var inte ideologiska etiketter utan människor. Dissidenter som avrättades. Demokratikämpar som försvann i läger. Kvinnor som våldtogs i fängelser. Minoriteter som förföljdes. Gulag. Maos kampanjer. Pol Pots dödsfält.
Och den islamistiska regimen i Teheran.
Hänger homosexuella i lyftkranar
Det är en stat som torterar oppositionella till döds. Som skjuter demonstranter på öppen gata. Som fängslar kvinnor för att de visar håret. Som hänger homosexuella i lyftkranar. Som exporterar terror via Hizbollah och andra miliser. Som öppet hotar att utplåna en annan medlemsstat i FN. Och som Säpo pekar ut som ett av de största säkerhetshoten mot Sverige – jämte Ryssland och Kina.
För Ahlmark var detta inte en tolkningsfråga. Förtrycket var svartvitt. Individens fri- och rättigheter var inte förhandlingsbara.
Men hans uppgörelse gällde inte bara tyrannerna. Den riktades mot de bildade i fria samhällen – de intellektuella som visste, eller borde ha vetat, och ändå relativiserade. De som kallade massmord ”komplexitet”. De som såg bort.
”Ingenstans har man sådant överseende med dålig karaktär som i Sverige”, sade han vid ett av våra möten som jag sent kommer glömma.
Nämnde medlöparna vid namn
Ahlmark beskrev också känslan när omgivningen normaliserar det oacceptabla: ”I sådana ögonblick blir känslan påtaglig av att leva i en sorts inre exil i Sverige.” Det var inte isolering han beskrev – utan ensamheten i att vägra acceptera det som andra vant sig vid.
Under det han kallade ”det galna kvartsseklet” kunde svenska kultursidor skönmåla diktaturer utan kostnad. I Vänstern och tyranniet och Det öppna såret gjorde han det som ansågs osvenskt: han nämnde medlöparna vid namn. Han kritiserade Olof Palmes framträdanden i Honeckers Östtyskland och Fidel Castros Kuba. Han påminde om Jan Myrdals moraliska haveri inför Maos masskampanjer. Han vägrade acceptera att antisemitism ursäktades som antiimperialism.
Människor i Teheran riskerar livet för frihet, medan svenska debattörer främst oroar sig för regimens stabilitet.
Bakom detta identifierade han en gemensam nämnare: den ”omvända rasismen” – föreställningen att mänskliga fri- och rättigheter är självklara för oss, men förhandlingsbara för andra. Att demokrati är en västerländsk lyx. Ett förakt maskerat som solidaritet.
Samma tanke skymtar i dag när Irans förtryck reduceras till ”säkerhetsintressen” och dess aggression till ”regional dynamik”. När människor i Teheran riskerar livet för frihet, medan svenska debattörer främst oroar sig för regimens stabilitet.
Våld, kvinnohat och antisemitism
Här blir Iranfrågan en moralisk vattendelare.
Man kan – och ska – diskutera folkrätt, proportionalitet och risker. Men man kan inte låtsas som om regimen i Teheran är en stat som andra. Det är en islamistisk diktatur byggd på våld, kvinnohat och antisemitism. Ett system som överlever genom repression hemma och krig via ombud utomlands.
När svenska röster reflexmässigt fördömer varje tryck mot regimen, men inte med samma kraft fördömer dess hängningar, tortyr och terror, handlar det inte om balans. Det handlar om brist på moralisk klarhet.
Plikt att tala klarspråk
Ahlmark lärde av mentorn Herbert Tingsten att en debattörs plikt är att tala klarspråk – också när det kostar.
I dag gäller det Iran.
Antingen ser man skillnad mellan demokrati och diktatur – eller så gör man sig till medlöpare.
Daniel Schatz
Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och fri skribent.
