Jan Emanuel: Woke-rörelsen har stulit den politiska vänstern

KOLUMN ”Vänster” har alltid varit något positivt för mig. En ideologi kring hur man formar ett solidariskt samhälle med mindre klassklyftor. Arbetarrörelsen är arbetarnas rörelse, den jag älskar och den är vänster. Vänster är att företräda arbetarklassen, den vanliga arbetande människan. Hur kan vänster, detta för mig politiskt vackra, numera lätt förknippas med ren stollighet?

Jag är traditionell socialdemokrat, konservativ vänster. Vänster är ett samhälls-vi, en gemenskap där du och jag känner delaktighet och vill bidra. Där vi bär varandras bördor, där arbetarens och direktörens son går i samma klass, där behov, inte plånbok avgör vården. Där ingen köper sig förbi den andra, där det allmänna är det bästa. Vänster står för ett starkt, tryggt samhälle där sociala skyddsnät fångar dig innan du slår i backen, så du kan komma tillbaka och bidra igen. Ett samhälle där du ges rätten att göra rätt för dig och ställer krav på din nästa.

En navelskådande tossighet

Vänsterns enande paroll är alltid arbete åt alla. Vänster är att alltid ha arbetarklassen, den vanliga arbetande människan i fokus. Hur kan detta sunda visionära ha blivit navelskådande tossighet?

Hur kan fokuset så totalt ha förlorats på arbetarklassen så vänster nu förknippas med passiva bidrag, naiv migration, tolerans för extremism och HR-konsulter med pottlugg? Hur kan det komma sig att det snart är vanligare med sjömän i sjömansbiff än arbetare i arbetarrörelsens förstamajtåg? Hur blev det vänster att hylla kvinnoförtryckande diktaturer? Hur blev det vänster att förstöra för arbetarklassen genom att sätta sig på vägen och hindra trafiken? Hur kan det som en vanlig arbetare förknippar med galenskap, kallas för vänster?

När jag som vanligt går i förstamajtåget så njuter jag av nostalgin. Jag skallar med i frihet, jämlikhet, solidaritet! Jag nynnar med orkestern i melodin till arbetets söner. Jag känner gemenskap i: ”Ropen skalla – arbete åt alla!”

Den förgörande åsiktskorridoren

Men sedan händer något, nästa ramsa är inte arbetarrörelsens. Den är Annie Lööfs. Den är Miljöpartiets. Den är kittet mellan Reinfeldts nyliberalism och Löfvens naivism, men ändå skriker tåget deltagare med i den: ”Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal.” Det låter fint om du lyssnar utan att lyssna. Men om du hör framträder det talmanus som lade grunden för den förgörande åsiktskorridoren. För den tid den vanliga arbetaren fick se tryggheten i sin lilla bruksort bytas mot något de inte bett om.

Det självklara: Om du är här illegalt är du illegal. Lever du inte upp till (troligen) världens rymligaste asylrätt så har du definitivt haft ett val. Men det självklara, verkligheten, fick anpassa sig till den politiska dagordningen. Och dagordningen tjänade på lögnen att detta var vänster. Lite som greenwash av ett företag, fick galenskapen en redpaint.

Rädda det politiska begreppet

Jag vill rädda vänsterbegreppet från de bindgalna. Alla förlorar på att vänstern mister sin legitimitet som politisk motkraft till vulgärkapitalismen. Även om du är höger inser du att demokratin behöver en sund opposition. Jag är konservativ vänster, traditionell socialdemokrat – inte en Magda-sosse eller Löfven-tok. Inte tillhörande den godhetssignalerande skock som redpaintat sin arbetarklassfientliga ”öppna gränser/ kravlösa bidrag/tycka synd om gärningsmän”-politik som vänster.

Hur kan galenskapen ha fått gå så långt att vänster inom migrationsfrågan är att vara liberal? Högern och de nyliberala har historiskt försökt krossa både facket, arbetarrörelsen och folkhemmet genom fri invandring. Nu får de hjälp av redpaint-rörelsen, det vill säga woke-aktivister som stulit vänsterbegreppet likt en gång svenska flaggan blev stulen. Redpaintarna har gjort den destruktiva solidariteten till sitt arbetsredskap. De har funnit nya grupper att vara solidariska med på arbetarklassens bekostnad, och den politiska vänstern, ljusår ifrån dem de ska representera, har lallat med.

Att vara traditionell socialdemokrat, konservativ vänster, är att ha arbetarklassens intressen som sina primära. Att vara vänster i ekonomiska frågor och konservativ i kulturella. Såsom mitt parti alltid varit fram till att Göran Persson avgick.

Tjock och smal välfärd

Kön, sexualitet, etnicitet är inte relevant. Nation, kultur och klass är relevant. En sund ekonomi med låg skuldsättning är relevant. Det är basen för långsiktig och fungerande politisk fördelningspolitik där vi tänker 20–30 år framåt, där stora reformer finansieras, inte sätter våra barnbarn i skulder för vad vår generation åtnjuter.

Det skattefinansierade välfärdssamhället ska vara tjockt och smalt samtidigt. Tjockt i grunden där vi fokuserar på trygghet, skola, vård och omsorg. Så tjockt att vi är bäst i världen. Du ska förstå och vilja ha vad du betalar för och känna att du får det. Välfärden ska vara smal när den kommer till myndigheter ingen begriper, skattefinansierade demonstrationståg, kulturföreningar samt medelklassens Samhall i form av HR-avdelningar och informatörer.

Skatten ska vara precis så hög att vi har den bästa tjock-smala välfärden i världen, men aldrig över 50 procent. Det ska vi vänsterkonservativa kommunicera, och vi ska likt klottersanerare tvätta bort det röda woke-tokstollarna sprayat på identitetspolitiken. Begreppet vänster måste återtas och arbetarklassens reella intressen åter sättas först.

Och om vi inom socialdemokratin åter ska bli tagna på allvar, så kan Magda inte säga: ”Vi är för stram migration” för att sedan leda partiets förstamajtåg som kräver det absolut motsatta.

Jan Emanuel är entreprenör och traditionell socialdemokrat i intern opposition.