Erkänn Pahlavi som Irans ledare

DEBATT För iranierna är handlingsutrymmet begränsat. Valet står i praktiken mellan två svåra alternativ: att acceptera ett fortsatt liv under ett islamistiskt system präglat av fängslanden, tortyr, avrättningar, massakrer, ekonomisk misär och systematisk diskriminering eller att acceptera de risker som följer med en internationell intervention och försöka skapa en väg framåt trots dessa risker. För många iranier framstår det senare alternativet som det enda som erbjuder en möjlighet till förändring.

Situationen kan liknas vid en patient som lider av en livshotande sjukdom. En operation är nödvändig för att överleva, men ingreppet är i sig riskfyllt och kan i värsta fall leda till död eller svåra komplikationer. Alternativet, att avstå från operation, innebär dock en säker död. Det är i ett sådant läge som iranier accepterat riskerna med en intervention och en revolution, eftersom alternativet är smärtsam död och förstörelse.

Passiv hållning räcker inte

Mot denna bakgrund måste EU:s medlemsstater ta ställning till vad de är beredda att göra för att minimera riskerna för instabilitet i Iran. Att enbart uttrycka oro eller inta en passiv hållning räcker inte. Folkrätten är naturligtvis en central princip i det internationella systemet, men den kan inte användas som ett argument för att undvika ansvar i frågor som rör humanitär, regional och global säkerhet.

Om den nuvarande regimen består kommer förtrycket av Irans egen befolkning att fortsätta och intensifieras. Många fler kommer att mördas. Regimen har sedan 1979 visat en konsekvent vilja att använda våld mot iranier, i och utanför landet. Senast den 8 och 9 januari massakrerades enligt rapporter över 36 000 fredliga demonstranter.

Samtidigt har dess utrikespolitiska agerande präglats av konfrontation, terrorism och destabilisering. Utvecklingen i Iran är därför inte en isolerad nationell angelägenhet. Den har direkta konsekvenser för internationell stabilitet. Om regimen förblir vid makten kommer den vid första möjliga tillfälle att fortsätta sin aggressiva politik mot Israel och andra grannländer, inklusive genom att utveckla mer avancerade vapen, missiler och kärnvapen. Regimen har också etablerat strategiska relationer med aktörer som Ryssland och Kina på sätt som direkt påverkar Europas säkerhetsintressen. Stödet till Rysslands krig mot Ukraina är ett tydligt exempel.

Demokratisk övergång

Att betrakta den islamiska republiken som enbart ett iranskt problem kan således få betydande strategiska konsekvenser. Regimens politiska och ideologiska nätverk påverkar även europeiska samhällen direkt. I Sverige syns detta bland annat i form av kopplingar till islamistiska miljöer, kriminella nätverk och en allt mer radikaliserad mobilisering kring Palestinafrågan.

I detta läge behövs ett mer konstruktivt förhållningssätt. I stället för att enbart uttrycka oro eller använda Irans situation som en bricka i Israelhat och antisemitism bör Europa bidra till en stabil och demokratisk övergång. Ett centralt steg i detta är att erkänna kronprins Reza Pahlavi som legitim ledare för en övergångsperiod, samt tydligt slå fast Irans territoriella integritet.

Under de senaste åren har allt fler iranier organiserat sig kring kronprinsen. Stödet syns i opinionsundersökningar, i vittnesmål från personer ur regimens egna kretsar och i den mobilisering som har ägt rum både inom Iran och i diasporan. Den 8 och 9 januari deltog miljontals i protester i Iran på uppmaning av kronprins Reza Pahlavi. Den 14 februari samlades omkring två miljoner exiliranier i demonstrationer runtomkring världen till stöd för honom. En miljon endast i München, Toronto, Los Angeles och London. Det finns ingen annan iransk politisk ledare med folkligt stöd.

Förmågan och en plan

Om omvärlden menar allvar med principen om folklig legitimitet och förankring är detta en realitet som måste tas på allvar. Att erkänna kronprins Reza Pahlavi och den demokratiska övergångsregering han leder skulle inte bara ge det iranska folket politiskt stöd. Det skulle också bidra till att minska riskerna för kaos och fragmentering i en övergångsperiod.

Europa står därför inför ett val. Antingen fortsätter man att passivt betrakta utvecklingen och varna för riskerna. Eller så väljer man att aktivt stödja det iranska folkets strävan efter demokrati och stabilitet för att därigenom minimera dessa risker. Om ambitionen verkligen är att se ett demokratiskt Iran växa fram är slutsatsen tydlig: det kräver mer än oro och retorik. Det kräver politiskt mod, konkreta beslut och ett tydligt stöd till den demokratiske kronprins Reza Pahlavi. Han har förmågan, organisationen och en konkret plan för att leda Iran genom en övergång och, viktigast av allt, det iranska folkets legitimitet och stöd.

Arvin Khoshnood är statsvetare och Irankännare