Glöm inte covidårens auktoritära styre

KOLUMN Vad var det egentligen som hände de där bisarra åren? Lärde vi oss något?

Det var som en besynnerlig dröm, men det där undantagstillståndet hände verkligen, åren då vi tycktes ha drabbats av grupptänkande i global skala. Det är nu sex år sedan Sverige hade sin första och största våg av covid-fall. Två månader tidigare hade WHO deklarerat pandemi, vilket inledde en period av unikt auktoritärt styre i de flesta av världens demokratier.

Ett unikt auktoritärt styre

Hela samhällen stängdes ner flera veckor i sträck. I länder som USA, Spanien och Frankrike satt folk i praktiken i husarrest, och den som vågade sig ut för att bada ensam på en öde strand fick räkna med kännbara böter. Sådana lockdowns dygnet runt förekom inte ens under andra världskriget. Trots att riskerna var tusenfalt lägre för barn och unga än för äldre personer hölls amerikanska grundskolor stängda i över ett år, vilket tros ha lett till bestående fysiska och kognitiva problem. De flesta länder hade stränga men ologiska krav på munskydd, och de fladdriga styckena hindrade inte smitta.

I Sverige slapp vi extremerna, men krogarna måste stänga klockan åtta, och det var bara tillåtet att samlas i små grupper, helst inte alls. En kort period hade vi vaccinpass. Dödssiffror rapporterades dagligen, som om det var en krigssituation. Antalet förlorade levnadsår – medianåldern på de som dog var 83 år – redovisades däremot inte. Naturlig immunitet, ett känt fenomen sedan pesten i Aten 430 före Kristus, diskuterades tämligen öppet fram till dess att vaccinet började rullas ut 2021, då medierna över en natt upphörde att nämna det.

Ytterst få vågade protestera

Många av dem som var skeptiska, kritiska eller helt enkelt oroliga över att boten kanske var värre än soten fick sina fiskar varma. Så nästan alla höll tand för tunga. De stora sociala medieföretagen instruerades att blockera inlägg och konton som förde fram kritik mot den förda politiken. Jag fick själv videor borttagna utan förvarning. I Kanada fick personer som stödde långtradarchaufförernas protest mot obligatorisk vaccinering sina bankkonton frysta. Australien satte hemvändande resenärer i karantän i särskilda anläggningar.

De flesta upplevde ingen massdöd i sin närmiljö. I efterhand har det framkommit att Sverige bara kortvarigt hade en dödlighet över det normala. Man kan fråga sig om inte de svenska beslutsfattarna var medvetna om hur det förhöll sig, med tanke på att de från en dag till en annan den 9 februari 2022 skrotade nästan alla restriktioner. Vore en sådan svepande reträtt möjlig om det verkligen var fara å färde därute?

Brist på alternativa lösningar

Det som hände låg i många länder obekvämt nära Orwells 1984. Det var en slående brist på mångfald och alternativa lösningar (med Sverige som intressant undantag).

Jag har stor förståelse för att många helst vill glömma att de där åren alls inträffade, för hela upplevelsen var så deppig. Men jag tror det är viktigt att vi funderar över om vi vill ha det på samma sätt, nästa gång det går ut påbud om en allomfattande kris. Vill vi ha en liknande ordning för att stävja andra av myndigheterna fastslagna faror?

Somliga vill kanske gå längre, exempelvis förhindra att ett enskilt land, som Sverige, kan driva en avvikande politik. Det vore effekten av att låta WHO:s teknokrater bestämma över allas liv. En gränsöverskridande sanningskommission är nog dock att hoppas på för mycket, så länge de ansvariga fortfarande finns i maktens korridorer.

Anders Bolling är journalist och författare