DEBATT Julen är i dag i praktiken en sekulär tradition. Få svenskar går i kyrkan och än färre lever efter religiösa dogmer. Ändå är julen ett av de starkaste gemensamma uttryck vi har kvar. Den skapar en rytm i året, ett delat språk och en känsla av samhörighet som förenar generationer, familjer och samhällsskikt. Just därför spelar den större roll än vi ofta vill erkänna.
I den offentliga debatten behandlas kultur ofta som något ytligt, som symboler, ordval och dekorationer. Men i sociologisk mening är gemensamma traditioner något helt annat. De fungerar som social infrastruktur. De skapar förutsägbarhet, igenkänning och tillit. De ger människor, oavsett bakgrund, en förenande referensram att orientera sig i. Det är också här ett grundläggande missförstånd har vuxit fram.
Paradoxala påståenden
I integrationens namn har vi i Sverige börjat betrakta det gemensamma som förhandlingsbart. Sedvänjor tonas ned, omdefinieras eller relativiseras, ofta med argumentet att alla inte förstår, eller att hänsyn kräver anpassning. Men integration förutsätter inte att majoritetssamhället blir otydligt. Den förutsätter motsatsen, att det finns något stabilt, begripligt och delat att integreras in i.
Man kan inte integrera människor i ett tomrum.
Det paradoxala är att denna nedtoning sällan efterfrågas av dem den påstås ske för. Många som flyttar till Sverige förväntar sig just det svenska, våra högtider, våra seder och våra sociala koder. De söker inte ett neutralt ingenmansland, utan ett samhälle med karaktär, kontinuitet och identitet. När denna förväntan i stället möts av ursäkter och anpassningar sker integrationen inte snabbare, utan långsammare.
Det är inte ett uttryck för generositet. Det är ett uttryck för osäkerhet. Fenomenet kan förstås som en Maslow-effekt på samhällsnivå. När trygghet, tillit och normer har funnits så länge att de tas för givna, börjar man betrakta dem som självförsörjande. Man glömmer att de är resultatet av historiska processer, institutioner och kulturell följdriktighet. Och när något upplevs som självklart blir det också lätt att experimentera med, i tron att det inte spelar någon roll.
Men det spelar roll.
Att värna gemensamma traditioner handlar därför inte om exkludering. Det handlar om att skapa förutsättningar för inkludering.
Julen är ett tydligt exempel. Den är inte längre i första hand en religiös högtid, men den bär fortfarande ett arv som format det svenska samhället, idéer om ansvar, förlåtelse, generositet, familj och gemenskap. Dessa värden lever kvar även i ett sekulärt samhälle, just därför att de har etablerats genom organisk hävd snarare än trosbekännelser. När även sådana traditioner behandlas som något som måste förklaras bort, neutraliseras eller spädas ut för säkerhets skull, är det inte religion som försvagas, det är den grund som ett högtillitssamhälle vilar på.
Detta får direkta konsekvenser för integrationen. Föreställningen att människor automatiskt blir en del av ett samhälle enbart genom närvaro, särskilt när staten administrativt placerar grupper i nya miljöer, bygger på antagandet att kultur är ytligt och utbytbart.
Förutsättningar för inkludering
Historien visar motsatsen. Integration kräver tid, tydlighet och ett ramverk. Utan detta riskerar människor att fragmenteras i parallella verkligheter, där det delade språket och de delade referenserna försvagas snarare än stärks. Att värna gemensamma traditioner handlar därför inte om exkludering. Det handlar om att skapa förutsättningar för inkludering. Ett samhälle som är tryggt i sitt arv behöver inte höja rösten, men det måste veta vad dess stämma står för.
Ett samhälle blir inte starkt av att tona ned det som samlar. Det blir starkt av att förvalta det som en gång gjorde gemenskap möjlig. I viljan att inte stöta sig har vi ibland glömt att sammanhållning inte uppstår av sig själv. Den kräver något att samlas kring. När det gemensamma behandlas som ett hinder snarare än en tillgång försvåras inte bara integrationen, utan också det ömsesidiga kitt som i längden gör öppenhet möjlig.
Ola Källqvist är debattör och skribent med fokus på integrations- och samhällsfrågor.
