KOLUMN ”Du får inte kritisera islam – vi har religionsfrihet här i Sverige.”
Repliken mötte mig gång på gång när jag för tio år sedan kom till Sverige. Här används begreppet ”islamofobi” för att avfärda allt från mild skepsis till ren avsky mot religionen. Likheten med hur ordet ”hädelse” används i Mellanöstern är slående. Mekanismen är densamma, bara ordet för att tysta kritik är nytt.
Mitt möte med det nya landet kändes inledningsvis som att kliva in i en spegelvänd värld. I Mellanöstern är de som benämner sig liberala eller vänster företrädesvis sekulära; de kritiserar religionens makt och islamisk konservatism. Här var det tvärtom. Den svenska vänstern var de mest aggressiva försvararna av islam. För mig var paradoxen lika fascinerande som obegriplig.
Islam som etnicitet
Snart framträdde dock ett mönster: mina meningsmotståndare klarade inte att skilja på islam som idé och muslimer som människor. De betraktade islam nästan som en etnisk tillhörighet. En rasifiering av islam hade ägt rum, där kritik av en religion automatiskt likställdes med hat mot en folkgrupp.
I en tidigare text har jag beskrivit relationen mellan Sverige och islam som ett tvångsäktenskap: folket ville aldrig ingå det. Jag försökte besvara frågan hur det kan komma sig att Sveriges migration och demografiska förändring har avvikit så kraftigt från folkets preferenser. Främst pekade jag på glappet mellan folkets negativa inställning till islam och etablissemangets mångkulturella ideal, som kört över folkviljan. Här vill jag lägga till nästa lager: hur samma etablissemang har tolkat svenskarnas motstånd.
Terapeutiskt perspektiv
I decennier av rapporter och opinionsundersökningar har vinkeln varit densamma: att visa hur islamofobiska och rasistiska svenskarna är. Folkets skepsis mot islam har inte betraktats som en legitim politisk signal, utan som en störning hos befolkningen – en sjukdom som måste botas.
Etablissemanget har inte bara haft en annan uppfattning än folket, de har också utgått från att deras uppfattning är den enda legitima – de som tycker annorlunda är dåliga eller skadade människor
Även de som inte visade öppet förakt intog ofta en djupt paternalistisk hållning. Tanken förefaller ha varit att svenskarna helt enkelt ”inte visste bättre”. Om de bara träffade fler muslimer och fick mer kunskap om islam skulle de sluta tycka ”fel”. Det är ett terapeutiskt, nästan barnanpassat perspektiv, med folket som patient och staten som behandlare. De som föreskrev denna kur saknade ofta, ironiskt nog, både erfarenhet av muslimer och kunskap om islam.
Tankegodset uppstod inte i ett vakuum. Upptäckten att Edward Saids Orientalism varit en bästsäljare i Sverige kom med andra ord inte som en chock. Boken har bidragit starkt till rasifieringen av islam i väst och bildat en manual för att avfärda västerländsk islamkritik som koloniala maktstrukturer. Denna ursprungligen akademiska teori har sipprat ner och blivit en statlig sanning: Att ogilla islam är att vara rasist.
Kulturkrockar bortförklaras
Etablissemanget har inte bara haft en annan uppfattning än folket, de har också utgått från att deras uppfattning är den enda legitima – de som tycker annorlunda är dåliga eller skadade människor. Synen på majoritetssvenskar har därmed påmint om Hillary Clintons föraktfulla ”basket of deplorables”, en väljargrupp som ska föraktas och korrigeras, inte lyssnas på.
Parallellt med svartmålningen har vi sett drag av statlig gaslighting. Problem människor kopplat till kulturkrockar och islam har konsekvent bortförklarats som fördomar hos befolkningen. Som om verkligheten bara fanns i svenskarnas huvud. Resultatet kan ses i den kulturella friktion som i dag präglar Sverige, samt i ett brett, envist missnöje hos befolkningen. Det är ännu en punkt politikerna kan lägga till på sin ”vi har varit naiva”-lista. Men sanningen är att det aldrig handlade om naivitet. Det handlade om arrogans.
När makten betraktar sina medborgare som patienter som ska botas, snarare än uppdragsgivare som ska tjänas, har det demokratiska kontraktet brutits. Priset för det sveket betalar vi nu. Frågan är hur länge vi har råd.
Omar Makram, skribent och debattör, driver substacken Öster om förnuftet och hörs i podcasten Sista Måltiden
