Dags att bryta det bidragsindustriella komplexet

KOLUMN Sverige har under decennier av socialdemokratiskt styre byggt upp ett skattefinansierat ”civilsamhälle” som knappast förtjänar namnet. Organisationer lever på staten, växer genom staten och använder skattemedel för att bedriva opinionsbildning mot den politik väljarna röstat fram.

En betydande del av bidragen går till organisationer som göder extremism, islamism och antidemokratiska krafter. Att regeringen fortfarande inte tagit tag i problemet efter fyra år vid makten är ett svek mot skattebetalarna.

Fyra myndigheter illustrerar hur djupt rötan sitter: Jämställdhetsmyndigheten, Sida, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och Myndigheten för stöd till trossamfund (SST).

Miljoner till inhemsk aktivism

Ta föreningen MÄN. Under Mänskliga rättighetsdagarna bjöd organisationen in Kitimbwa Sabuni – mannen bakom uttalandet ”Därför försvarar jag Hamas” – för att tala om ”myten om den farliga muslimska mannen”. På scen stod också Rashid Musa och Johannes Anyuru, båda kritiserade av Svenska kommittén mot antisemitism för att sprida antijudiska föreställningar, samt Amanj Aziz, som kopplats till islamistiska miljöer.

Det anmärkningsvärda är inte bara vilka som bjöds in, utan vem som bjöd in dem. MÄN är en till fullo skattefinansierad organisation som varje år får över 40 miljoner kronor i offentliga bidrag – trots att föreningen endast har omkring 1 800 medlemmar. Pengar som bland annat använts för att bedriva opinion mot regeringens försvarspolitik. Ordföranden Shahab Ahmedian är profilerad Palestinaaktivist. Teamchefen Anna Waara kommer från det skandalomsusade studieförbundet Ibn Rushd.

Kansliet slukar 26 miljoner kronor om året i personalkostnader. Man blir yr av organisationsdiagrammet: det trängs kommunikationschefer, press- och påverkansansvariga, kommunikatörer, marknadsförare, projektledare, teamchefer, föreningsutvecklare, metodutvecklare. En byråkrati som hade fått en medelstor myndighet att blekna.

Ett byråkratiskt missfoster

Vart går pengarna? Knappast till verksamhet som imponerar. Organisationen slår sig för bröstet över att ha öppnat en ”stödchatt” för män i Armenien – ett ”Sexual Assault Crisis Center” vars hemsida pryds av AI-genererade bilder och vars telefonnummer går till en kvinna som inte kan redogöra för vad organisationen faktiskt gör.

För 2026 och 2027 beviljades MÄN dessutom ett höjt verksamhetsbidrag – en ökning på över 50 procent. Det här är inte ett civilsamhälle. Det är ett skattefinansierat byråkratiskt missfoster med knappt mätbara resultat.

Efter skandalerna pausade Jämställdhetsmyndigheten utbetalningarna. Men så snart trycket i debatten lättade återupptogs bidragen – med motiveringen att organisationen uppfyller demokrativillkoren. Det beskedet säger mer om systemets svaghet än om MÄN:s lämplighet som bidragsmottagare.

En miljard utan kontroll

Om MÄN visar hur inhemsk aktivism finansieras med skattemedel, visar Islamic Relief Sverige hur samma logik exporteras via biståndsbudgeten. Organisationen har fått nästan 1,3 miljarder skattekronor från Sida de senaste tio åren – trots dokumenterade kopplingar till extremism och islamism.

Fokus avslöjade redan 2024 att Sida sedan 2016 pumpat in närmare en miljard kronor i organisationen utan att ens veta vem man tecknat avtal med. Den angivne firmatecknaren var skriven på samma adress som en dömd terrorist. Generalsekreteraren har pekats ut som en del av Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige. Ändå rullade avtalet vidare: 160 miljoner kronor om året. En automatisk bidragsmaskin utan kontrollmekanismer, fungerande ansvarskedjor eller politiska konsekvenser.

Nyligen stoppade Sida alla nya bidrag till Islamic Relief. Bra – men otillräckligt. Den verkliga frågan är hur haveriet kunde fortgå år efter år. Varningssignalerna fanns. Uppgifterna var offentliga. Granskningar visade att Sida saknade kontroll över grundläggande avtalsinformation. Ändå fortsatte myndigheten att betala ut hundratals miljoner som om ingenting hänt.

Utan någon vetenskaplig hederlighet

Mönstret upprepas hos Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Kvartal uppmärksammade nyligen att Feministiskt initiativs tidigare partiledare Victoria Kawesa – mest känd för en akademisk plagiatskandal – tilldelats 3,5 miljoner kronor via RFSU för att ”forska” om ”afrofobi i svensk förlossningsvård”.

Resultatet skulle inte hålla på en akademisk grundkurs. Slutsatsen är inbyggd i frågan: syftet är inte att undersöka om afrofobi förekommer, utan hur den tar sig uttryck. Underlaget är tjugo intervjuer rekryterade via ”egna nätverk” i den afrosvenska gemenskapen – ett skolboksexempel på selektionsbias.

Det finns inga jämförelsegrupper, ingen prövning av alternativa förklaringar, ingen triangulering med vårdpersonal eller journaldata. Ändå dras långtgående slutsatser. En patient som känner sig nonchalerad blir offer för rasism. Bristande kommunikation blir ”vithetsnorm”. Vårdmiljön blir ett ”vitt rum”. Begreppsapparaten – vithetsnormer, mikroaggressioner, rasifiering – används cirkulärt: det som ska bevisas utgör samtidigt förklaringen. Ett slutet system utan prövbarhet, finansierat med skattemedel.

Och det är inte ett enskilt fall. Mitt i rapporterade i fjol om en organisation i Järva som krävs tillbaka på nästan 4,2 miljoner kronor efter att under tre år ha mottagit MUCF-bidrag utan att kunna redovisa hur pengarna använts. Riksrevisionen har visat hur myndigheten brustit i handläggning och kontroll. Trots att MUCF utvecklats till en myndighet som förenar minimal kontroll över utbetalda bidrag med stark ideologisk styrning vägrar regeringen att lägga ned den.

Diktaturen Irans förlängda arm

Och så det allvarligaste exemplet. Säpo har pekat ut Ryssland, Kina och Iran som de främsta säkerhetshoten mot Sverige. Regeringen, NOA och Säpo har bekräftat att Iran använder kriminella nätverk som proxy för att slå till mot svenska intressen. Sveriges Radio avslöjade förra året att regimen i Teheran dessutom misstänks ha planerat mord på svenska judar.

Säpo pekar ut Imam Ali Islamic Center i Järfälla som en plattform för denna verksamhet. Centret har bjudit in hatpredikanter som hetsar mot homosexuella, kvinnor och judar. Genom att hylla Irans högste andlige ledare Ali Khamenei, republikens grundare Ayatollah Khomeini och fira den islamiska revolutionen 1979 visar moskén otvetydig lojalitet med diktaturen i Teheran.

Redan 2002 avslöjade Uppdrag granskning att samfundet bedriver koppleriverksamhet genom så kallade njutningsäktenskap. Centrets imam Mohsen Hakimollahi arresterades och utvisades nyligen från Sverige för säkerhetshotande verksamhet.

Min granskning visar att centret i 18 år finansierats med skattemedel via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST). Under 2023 fördelade SST 80 miljoner kronor till trossamfund, varav Islamiska Shiasamfunden i Sverige fick 3,2 miljoner. Dess största medlemsförening, Svenska Islamiska Unionen, delar adress med Imam Ali Islamic Center. Sedan 2006 har samfundet mottagit 28,5 miljoner kronor. Först efter omfattande medial granskning och Säpos senaste varning valde SST att återkräva 600 000.

Systemfelet och vägen framåt

Redan 2018 slog Säpo fast att ”ett relativt stort antal organisationer med kopplingar till extremistmiljöer mottar offentliga medel genom såväl statliga som kommunala bidrag”. Ändå hände ingenting. Miljonrullningen fortsatte. Hade det rört sig om högerextremism hade bidragskranen stängts omgående. Men när det gäller islamism har Sverige i decennier präglats av en blindhet, där beröringsskräck ersatt granskning och naivitet klätts i godhetsretorik.

Exemplen ovan visar att Sveriges myndigheter saknar verktyg, kompetens och vilja att kontrollera vart de statliga bidragen till ”civilsamhället” tar vägen. Demokrativillkoren som regeringen slår sig för bröstet för är pappersregler som inte efterlevs. När skandalen kommer pausas bidragen tillfälligt – tills trycket lättar och pengakranen öppnas igen.

Ansvar måste kunna utkrävas

Tre saker krävs.

För det första: en extern revision av samtliga utbetalningar till tvivelaktiga organisationer genom alla statliga myndigheter. Alla bidrag som betalats ut på felaktiga grunder måste återkrävas utan undantag.

För det andra: ansvarsutkrävande mot de beslutsfattare som möjliggjort haveriet. Det är orimligt att myndighetschefer som år efter år låtit skattemiljoner rinna iväg till extremistmiljöer och svällande kanslier fortsätter rotera på topptjänster i offentlig sektor. I näringslivet hade misslyckanden av den här omfattningen lett till omedelbart avsked. I den svenska myndighetsvärlden leder de i bästa fall till en ny generaldirektörspost – i värsta fall till en befordran. Den karusellen måste stoppas.

För det tredje: regeringen måste göra det den vägrat göra i fyra år – inrätta en statlig effektiviseringskansler med uppdrag att genomlysa samtliga offentliga bidrag och genomdriva effektiviseringar. Kanslern måste ges reella befogenheter, inte bara att granska och rapportera, utan att lägga ned myndigheter som inte levererar samhällsnytta i paritet med sin kostnad. MUCF och SST är självklara kandidater – knappast de enda.

Sverige behöver ett verkligt civilsamhälle – inte en bidragsindustri. Det måste bli ett slut på organisationer som lever på staten och växer genom staten. Varje krona som delas ut är en krona som tagits från en skattebetalare. Varje myndighet som delar ut bidrag utan fungerande kontroll missbrukar det förtroendet.

Den som vill bedriva aktivism och bygga svällande kanslier utan att leverera får göra det för egna pengar. Inte för skattebetalarnas. Och den som finansierar extremism eller slösar med offentliga medel ska inte belönas med höjda anslag – utan ställas till svars.

Skattebetalarna har väntat i fyra år. Det är länge nog.

Daniel Schatz Fil. dr i statsvetenskap, författare och skribent. Han är bokaktuell med ”Från Stockholm till Jerusalem: Den okända historien om Sveriges Mellanösternpolitik” som nu kan förbeställas.