Identitetspolitiken har dödat vår nyfikenhet

KOLUMN Om du som jag promenerar i Stockholm har du förmodligen både sett och fått nog av dem: skyltarna. Små demonstrationsplakat i färgen ”urinprov från kraftigt uttorkad” beskäftigt nedstuckna i jorden invid gångvägar. På några kan man läsa ”framtidsträd”, andra förklarar hur biologisk mångfald tillvaratas på platsen eller att gräset i parken inte kommer att klippas i sommar eftersom ekosystemtjänsterna, djur och natur ni vet, vill skogsbada i pollenpölen.

Ingen som passerar kan klassa skyltarna som annat än symboler och symboler är slutna, behöver bara nära sin egen innebörd och föder därför ingen nyfikenhet. Att området blir risigt och växter dör illustrerar tanken bakom: ideologin är överordnad och goda syften sekundära.

Fångad i en karikatyr

I en nyligen publicerad reportageserie samtalar Ekots Katarina Gunnarsson med unga män och kvinnor i Upplands Väsby om de könsskillnader som spräckt det politiska landskapet. På vänstra sidan om förkastningen står kvinnor, på den högra män. Linjära i varandra uteslutande berättelser. SD och MP. Migration och klimat. Oförståelse. Stereotyper. Det är Rebecka, Gustaf, Anton och Emmie med ”save the climate”- och ”vego”-pins fästa på vintagekappan. Jag hajar till över hur sorgsna och nästan rädda de alla låter, inte bara för respektive oro över tillståndet i Sverige och världen, utan för sig själva, för att formulera idéer som tränger bortom gränser de uppenbart hela tiden förhåller sig till och förhandlar med. Flosklerna flockas. För vem kan vara nyfiken när hon är en karikatyr? Olof Lagercrantz visste det om vännen Gunnar Ekelöf och skrev ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma.” Atenaren Perikles (cirka 495 – 429 f.v.t.), sin tids främste orator känd för att ”bära åska och blixt på sin tunga”, visste det likaledes och tillade i ett griftetal att ”frihet är frukten av mod”.

Det är svårt att vinna frihet om hela livet ska in i identiteten, i idealen. En kurerad tillvaro. Ett litet konstverk, om än hemmahörande i hötorgskategorin. Och konsten själv karikerar alltmer. Under vårens upplaga av mässorna Supermarket och Market Art Fair drog flera verk en lättnadens suck över att få ställa ut gammal trött satir över lika gamla trötta namn som Trump som tok och Jimmie Åkesson i knätofs. Ingen nyfikenhet så långt ögat såg men däremot åtskillig ytlig kamp.

Majoritetens farliga despotism

Enligt Tocquevilleparadoxen ökar det sociala missnöjet i takt med att medborgarnas agens, levnadsvillkor och möjligheter förbättras. Samhällen som har uppnått jämlikhet, tolerans och välstånd kan således stimulera stigande förväntningar och aptit på revolution i liten eller stor skala. I sitt magnum opus ”Om demokratin i Amerika” betraktar han ”majoritetens despotism” som det stora hotet mot friheten. Men om pöbelväldet individualiseras, och bor inom var och en som hellre reser symboliska skyltar med schablonbudskap än omsorgsfullt planterar sig i tillvaron, går den enskilde då omkring med en auktoritär stormning av Bastiljen i hjärtat?

I en av vårens mest uppmärksammade böcker, ”Yesteryears”, tar debutanten Caro Claire Burke sig an sitt hemland Amerikas psyke via huvudpersonen Nathalie när hon med nationalistisk man, en drös barn och ett omfattande produktionsteam framgångsrikt lajvar 1855 på Instagram tills hon en morgon vaknar upp i det alldeles autentiska och inte alls polerade 1855. Författaren intresserar sig dock inte mer än schablonmässigt för den tidens specifika betingelser, den är bara en spegel. Nyfikenhet skulle bli ett hinder för ett politiskt budskap. I stället skapas hyperrealitet vars stoff saknar kontakt med verkligheten.

Tröttnar på bristande nyfikenhet

Albert Camus noterar i sina samlade dagbokshäften ”Anteckningar” att han abrupt tröttnar på människor i samma ögonblick som de visar sig sakna nyfikenhet. Strax före bilolyckan 1960 som tog hans liv står det: ”Sokrates lärde sig dansa i framskriden ålder.” Jag önskar att den andan fanns i Katarina Gunnarssons dokumentär om Generation Z:s politiska divergens. Hennes annars suveräna signum, det oreserverade lyssnandet, fungerar inte eftersom intervjuobjekten inte intresserar sig för saker och ting utanför deras stängda sfär.

Det är aldrig symbolerna som gör oss nyfikna. Varken humlor, träd eller människor lockas av en skylt, hur mycket den än understryker sin betydelse för dem. Oavsett om vi vill det eller ej lever vi i en annan värld och i samma.

Klara Klingspor är kulturjournalist och fri skribent