Så dör yttrandefriheten i tysthet

KOLUMN Den 10 mars 2026 tog Storbritannien ännu ett steg i en riktning som borde ha utlöst larm i varje svensk nyhetsredaktion. Regeringen avsatte fem miljoner pund för att tillsätta landets första statliga funktion med uppdrag att övervaka och definiera ”anti-muslimsk fientlighet”. Officiellt handlar det om att bekämpa hat. I praktiken väcks en betydligt större fråga: vad händer med yttrandefriheten när staten börjar avgöra vilka former av religionskritik som är legitima?

Vad innebär funktionen i praktiken? Redan i dag grips 30 personer varje dag i Storbritannien för åsiktsrelaterade brott på nätet – ett mönster som nu får sin logiska förlängning i en statlig apparat för att definiera vad som är tillåtet att säga om islam. Det är inte undantagstillstånd. Det är ett samhälle där rättsapparaten allt oftare används för att reglera det som i ett fritt land borde bemötas med argument, inte med polis och domstolar.

Frågan vi måste ställa oss är hur det blev möjligt att normalisera det onormala. Det sker inte genom en enskild olycka, utan genom en lång rad beslut, undfallenheter och maktallianser som tillsammans drar åt samma håll.

Maskineriet bakom tystnaden

Ett fritt samhälle dör inte i en explosion. Det kvävs i en lång serie välmotiverade småsteg. Det sker sällan genom ett enda beslut. Oftare är det flera krafter som förstärker varandra: politisk opportunism, lagar som glider från skydd till kontroll, aktivister som ges tolkningsföreträde och institutioner som saknar mod att stå emot.

I städer där identitetspolitik blivit ren valmatematik har principer blivit en handelsvara. Lagar som Online Safety Act presenteras som skydd mot hat, men används för att disciplinera oliktänkande. När aktivister med extremistnära sympatier får definiera vad som är ”hat”, flyttas gränsen inifrån. Och när myndigheter och media börjar anpassa sig, behövs ingen statlig censur längre.

Lee Joseph Dunn: åtta veckors fängelse för tre memes på Facebook. Lucy Connolly: 31 månader för en tweet hon raderade inom några timmar. Hatun Tash knivhöggs i ansiktet vid Speakers' Corner – och arresterades av polisen. Inte för att ha blivit attackerad. För ”skadegörelse” på en koran som enligt uppgifter var hennes egen.

Statens ingrepp mot ord

Fallen ser olika ut. Men mönstret är detsamma: staten ingriper mot det som sägs, inte mot det som görs. Signalen blir tydlig: den som skrämmer får genomslag. Den som talar fritt får bära risken själv.

Det tydligaste exemplet är ändå Batley-läraren. Han visade en bild på profeten Muhammed i ett klassrum. En hotfull mobb samlades utanför skolan. I stället för att arrestera de som hotade honom lät staten honom gå under jorden med polisskydd. Han lever fortfarande gömd, med ett förstört liv. Mobben vann.

Sverige har sin egen version av frågan. Än så länge utan samma öppna brutalitet, men med en allt mer bekant logik. Han heter Sameh Egyptson. I februari 2023 lade han fram sin avhandling vid Lunds universitet – ett 700 sidor långt arbete som kartlägger Muslimska brödraskapets rötter i Sverige. Den väckte hård debatt men har ännu inte kunnat avfärdas genom någon avgörande saklig vederläggning.

Sveriges dolda metoder

Hans belöning? Han anmäldes till Överklagandenämnden för etikprövning. Inte för att hans fakta bevisats vara fel, utan för att hans slutsatser träffade ett nätverk av människor och miljöer som länge vant sig vid att slippa granskning. Ingen mobb samlades utanför hans institution. Det behövdes inte.

Det svenska etablissemanget har finare metoder: man anmäler, man ifrågasätter forskningsetiken, man sår tvivel om motiven – och när allt annat tryter kallar man det rasism. Islamofobi. Det räcker. En sådan stämpel kräver sällan ens bevis. Den kräver bara att omgivningen viker undan, och det gör den.

Därför är fallet farligt – inte bara för Egyptson, utan för oss alla. Det han dokumenterade var inte bara en kontroversiell tes. Det var ett försök att kartlägga ett mönster. Islamisering sker sällan med fanfarer. Den sker med strategi, tålamod, positionering och institutionell närvaro. Man söker sig in i föreningar, moskéer, kommunala råd, politiska partier och myndigheter.

Islamisering kräver data

Man bygger nätverk, söker legitimitet och skapar beroenden. Just därför kan den länge beskrivas som något annat: representation, inkludering eller integration. För att motverka islamiseringen behöver vi data. Vi behöver kunna se mönstret, namnge det och förstå det. Egyptsons avhandling var ett sådant verktyg.

När den tystas – inte för att den bevisats vara fel, utan för att den pekar på sådant makten helst inte vill se – lämnas vi blinda. Och ett blint samhälle kan inte försvara sig. Det är nu inte längre bara Egyptsons slutsats. Det franska inrikesministeriets underrättelseanalys från maj 2025 pekar ut Sverige som ett av Muslimska brödraskapets viktigaste fästen i Europa.

Rapporten är explicit om varför: Qatarfinansiering, svensk multikulturalism – och, citerar man ordagrant, ”direkta eller indirekta kopplingar till vissa politiska partier, i synnerhet Socialdemokraterna.” Det är samma politiska kalkyl som lade grunden för Storbritanniens problem: när ett parti under tillräckligt lång tid behandlar en religiös miljö som röstbank snarare än demokratiskt subjekt, slutar man ställa de obehagliga frågorna.

Priset för att tala

I Sverige heter det partiet Socialdemokraterna. I Storbritannien hette det Labour. Resultatet är detsamma – nätverk som terrorforskaren Magnus Ranstorp varnat för länge har fått växa i skydd av politisk opportunism, inte trots välvilja utan tack vare den.

Om ingenting förändras är riktningen glasklar. Det blir ingen dramatisk kupp, utan en serie välmotiverade småsteg där yttrandefriheten töms på innehåll tills bara skalet efterstår. Ingen förbjuder dig formellt att tala – man ser bara till att du får betala ett pris du inte har råd med.

Man kan tycka att frihetens vagga – landet som gav oss Mill och Orwell – borde ha haft bättre motståndskraft. Men det visar sig att man kan ärva biblioteket utan att ha läst böckerna. Yttrandefriheten dör sällan med ett förbud. Den dör när tillräckligt många lär sig vad det kostar att använda den.

Faw Azzat

Opinionsbildare inom islamism & hederskultur