Vårdfiaskot när vänstern tog tillbaka kontrollen

KOLUMN Efter att Reepaluutredningen röstats ned i riksdagen under våren 2018 låg frågan om valfrihet och privata alternativ inom välfärden i träda. Genom januariavtalet hade Liberalerna och Centern relativt framgångsrikt lyckats sätta munkavle på Socialdemokraterna – och debatten var i kölvattnet av detta förhållandevis nedtonad under flera år.

Men sedan började saker och ting förändras. Januariavtalet föll och vinstkritiken tilltog från vänster till höger. Inför valåret 2022 lanserade Socialdemokraterna så parollen ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden”, ett missvisande men politiskt kraftfullt slagord lånat från brexitörernas kampanj i den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet.

Stor kursändring på vårdområdet

Eftersom Socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet kunde de inte omvandla slagordet till politisk praktik på nationell nivå. Det kunde man däremot göra i Region Stockholm, där det rödgröna styret sedan maktskiftet har genomfört en stor kursändring på vårdområdet. Vårdval har avvecklats eller reviderats, upphandling har ersatt valfrihetssystem och verksamheter har tagits över i egen regi. Just för att man har velat ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över sjukvården”.

Målen med omställningen var att minska påstått överutnyttjande, sänka kostnaderna, stärka jämlikheten och förbättra beredskapen. Men i all hast genomförde man inga ordentliga konsekvensanalyser för att bedöma huruvida dessa mål kunde uppnås med förändringarna. Beslutsunderlagen som förändringarna vilade på var helt otillräckliga – och det allmänna forskningsstödet för reformerna var likaså påvert.

Växande köer och kapacitetsproblem

Det är därför inte konstigt att ett flertal granskningar – inklusive den som Henrik Jordahl och jag har gjort – nu visar att reformerna hittills inte verkar ha varit särskilt lyckade. Det finns inget stöd för att vårdkonsumtionen har minskat på ett sätt som tyder på minskat överutnyttjande. Däremot har operationsköerna vuxit, vilket snarare indikerar att kapacitetsproblemen har ökat.

Inte heller har man realiserat några besparingar. Regionstyret hoppades kunna minska kostnaderna med 175 miljoner kronor, men i stället verkar kostnaderna tvärtom ha ökat. Samtidigt finns det inga tecken på att jämlikheten har förbättrats eller att systemet har blivit mindre sårbart. Tvärtom har socialiseringen av ambulansvården lett till stora bemanningsproblem, vilket ironiskt nog tvingade regionen att köpa in resurser från privata företag för att hantera förra sommarens ambulanskris.

Välfärdspolitik på ideologiska slagord

Omställningen i Region Stockholm är därför ett tydligt exempel på riskerna med att bygga välfärdspolitik på slagord och ideologiska skygglappar. Parallellen till Brexit är inte bara retorisk: det är lätt att formellt ”ta tillbaka kontrollen”, men betydligt svårare att hantera konsekvenserna. Det är en lärdom som politiker i alla partier bör dra, innan fler välfärdssystem byggs om med paroller som främsta beslutsunderlag.

Gabriel Heller Sahlgren Forskare vid Institutet för Näringslivsforskning