Slut på våndan – nu utmanas maktmonopolet

KOLUMN ”Tio års vånda är över”, utbrast Simona Mohamsson (L) när hon på söndagskvällen, mycket sent omsider, omvaldes till partiledare. Det vi beskådar är ett efterlängtat bokslut över en era där det som nu kallas vånda, i åratal varit en bekväm ursäkt för politisk lättja.

Våndan, som hållit hela det politiska systemet som gisslan, har dock pågått längre än i ett decennium. Faktum är att det hela började redan under mitten av 00-talet när det för svenska beslutsfattare blev kutym att, istället för att ta strid i sak, ägna sig åt att kalibrera tonläge, markera avstånd och putsa den egna moraliska fasaden. Resultatet blev ett offentligt samtal där orden blev fler – och innehållet mindre.

Under Mona Sahlin (S) etablerades en retorik där misstänkliggörandet av motståndarens intentioner och karaktär blev en strategi i sig. Stefan Löfven (S) förvaltade arvet med facklig handfasthet och adderade ytterligare vulgaritet. Därefter har Magdalena Andersson (S) fulländat det till en närmast klinisk disciplin: säg lite, signalera mycket, och lämna konfliktens kärna orörd. Det är befriande att borgerligheten äntligen genomskådat fuskbygget.

Fördubbling av partiets väljarstöd

I valet år 2006 fick Sverigedemokraterna 2,93 procent, i valet fyra år senare var väljarstödet dubblerat och den sittande Alliansregeringen tappade majoriteten i riksdagen. I valet år 2014, efter att Alliansen gjort upp med Miljöpartiet för att beröva SD vågmästarrollen, skedde ytterligare en fördubbling av SD:s väljarstöd som plötsligt hamnade på sensationella 12,86 procent. Idag ligger SD kring 20 procent i opinionsmätningarna med enbart sex månader kvar till höstens val. Det hade inte behövt vara så här – men det är helt logiskt att det blev så här. Hade man velat ha ett annat utfall hade man behövt: möta väljarna – inte uppfostra dem, försökt förstå missnöjet – inte misstänkliggöra det, konkurrera om lösningarna – inte stigmatisera problemformuleringen.

Den politiska våndan har sannerligen varit verklig och resulterat i den ena överenskommelsen efter den andra, DÖ och JÖK inte minst, som när det begav sig såldes in som symboler för stabilitet och ansvarstagande. I själva verket handlade inte minst Stefan Löfvens (S) vilja att ”bryta upp blockpolitiken” mer om att kortsluta den demokratiska processen, för att säkerställa fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav, vilket resulterade i att SD lyckades med konststycket att samla såväl besvikna höger- som vänsterväljare som underlag för en historisk väljartillväxt.

Patent på att definiera

Men var våndan rationell? Knappast. När andra partier med enfrågeprofil tagit sig in i de politiska finrummen har de övriga partierna historiskt svarat med att börja adressera samma frågor som nykomlingen; detta förhållande är särskilt tydligt när det kommer till klimat och miljö, liksom till feminism. Med SD förhöll det sig tvärtom, vilket förklarades med partiets mörka förflutna; istället för att försöka förstå varför väljarna ogillade stor migration och undermålig integration gavs SD patent på att definiera en av vår tids mest omvälvande samhällsförändring.

Sedan SD:s inträde i riksdagen år 2010 har politiken blivit allt ytligare och åderlåten på sitt innehåll. Detta som en följd av att snart sagt varje relevant politiskt område framställts som en kamp mellan de anständiga, goda, icke-rasisterna – och de oanständiga, onda, rasisterna. I den kontexten har avsändaren blivit viktigare än budskapet och verkligheten mindre oroande än bilden av densamma.

Styrkebesked som slår undan

För den samlade borgerligheten är Mohamssons (L) nya linje ett styrkebesked som slår undan benen för Socialdemokraternas möjligheter att abonnera på makten. Det är därför tonläget går upp i falsett, därför oppositionen ger sken av att sörja den förlorade, ”äkta” liberalismen. En borgerlighet som inte räds Socialdemokraterna, som accepterar riksdagens matematik och slutar låtsas som att vissa väljare inte finns, som står enad och som inkluderar SD i regeringen (minns när det var kontroversiellt att erkänna att de var en del av regeringsunderlaget!), utgör ett hot mot Magdalena Anderssons möjlighet att bibehålla en ordning där S utgör solen som övriga partier roterar kring.

Allt annat är brus och avledningsmanövrar för att flytta fokus från det faktum att det saknas ett samlat alternativ till vänster och att det alternativ som möjligen finns genomsyras av politisk oenighet i alltifrån synen på migrationen till Nato, antisemitism och ohanterade målkonflikter. Det är i ljuset av detta som Mohamssons (L) modiga besked skapar konvulsioner. Inte för att det är radikalt, utan för att det är självklart: politik handlar om att välja sida, formulera alternativ och stå för konsekvenserna. Och att svara på de tre frågor som så länge lyst med sin frånvaro – vad, hur och med vem.

Alice Teodorescu Måwe