Så skapar ful arkitektur segregation

KOLUMN Har du glömt bort allt det vackra? Varför ser våra städer och miljöer ut som de gör i dag? Inte på det där sköna turistsättet, gatustråk med pittoreska fasader, utsmyckade kyrktorn och välarbetade detaljer, utan tvärtom.

Jag går genom vanliga kvarter, i förorter och ställer mig själv en fråga som är svår att släppa: varför är så mycket så fult? Och varför bryr jag mig så mycket om det?

Plåtburkar

Historiskt har svaret varit enkelt: fattigdom. När människor knappt har råd att bygga finns inte mycket utrymme för utsmyckning. Praktiskt och tak över huvudet prioriterades före det vackra. Men den förklaringen haltar i dag.

Vi är mycket rikare och kan massproducera mer än någonsin förr. Ändå fortsätter byggnader som ser ut som tillfälliga lösningar att poppa upp: baracker, gråa ytor och plåtburkar som blivit till permanenta platser och bostäder.

Samtidigt talar vi om vikten av tillhörighet och integration – hur människor ska känna samhörighet med sina bostadsområden, hur man ska skapa trygghet och gemenskap. Men nästan aldrig talar vi om estetiken i vardagen, som om den vore en lyx, ett slags arkitektoniskt smink man kan lägga på när allt annat redan är löst. Jag tror att det är tvärtom.

Respekt

När något är vackert behandlar man det annorlunda. Det har ett flertal studier och undersökningar visat oss. Det behöver inte handla om påkostade monument eller skulpturer. Ofta räcker omtanke, proportioner, detaljer. En fasad som någon vill blicka upp mot. En entré som inte känns som en dörr till ett soprum.

När en plats talar till människor uppstår en märklig sak: man börjar respektera den. Man vill ta vara på sin omgivning och känna tillhörighet till den. Det finns anledningar till varför man tar hand om sin trädgård, köper en kolonilott om ekonomin räcker till, att folk reser världen över till vackra platser. Platser där miljöer och sevärdigheter dränks i folkmassor till den grad att det blivit ett omdebatterat problem i form av överturism. Samtidigt ser vi inte människor vallfärda till nybyggen i förortsområden. Det är egentligen enkelt att förstå varför.

Krossade fönster

Fenomenet bakom Broken Windows Theory visar att det går åt andra hållet också. Om ett enda fönster i en byggnad är trasigt och lämnas obehandlat, signalerar det att ingen bryr sig om fastigheten, vilket uppmuntrar andra att krossa de övriga fönstren.

Platser som upplevs slitna eller fula behandlas mer vårdslöst. Klotter föder mer klotter, förfall föder mer förfall. Men omvänt blir människor mer försiktiga med omsorgsfullt utformade miljöer, särskilt när detaljer ger objekten personlighet. Därför bidrar bristen på det vackra till segregation och otrygghet.

Med tiden har vår relation till platsen där vi bor förändrats. Allt fler bor i små hyresrätter, flyttar ofta och har färre långvariga kopplingar till sin adress. Den där känslan av att en plats, ett kvarter är mitt, blir bara svagare. Arkitekturen och stadsplaneringen bär därför ett större ansvar: om människor inte har en nostalgisk koppling kan estetiken skapa den första känslan av värde. Man kanske inte äger sin lägenhet, men man kan ändå bo i ett kvarter som känns värdigt, som man bryr sig om och vill ta hand om.

Mörk gränd

I politiken dyker frågan om ”estetiken” sällan upp. Men nu har Liberalerna föreslagit att det ska ställas högre estetiska krav på nya skolbyggnader. Kort sagt, att skolor ska byggas vackra. Förslaget möts av fnysningar, som om det enbart vore ytligt. Men om det finns en plats där vi borde signalera värde, omsorg och värdighet, är det väl där unga tillbringar större delen av sin barndom, för att få känna stolthet i sin vardag.

När jag gick i högstadiet var skåpskorridoren som en mörk smutsig gränd. Och vem vill gå och hänga i en mörk gränd i fyra år?

Aldrig varit lättare

Märkligast är att det aldrig varit lättare att massproducera byggnader. Prefabricerade element, digital design och avancerad produktion, ändå blir det mesta anonymt. Praktiskt behöver inte betyda fult. Funktionalismens ursprungliga idé var aldrig att skönheten skulle bort, bara att den skulle växa ur funktionen. Någonstans på vägen reducerades det till ekonomisk minimalism: gör det så billigt och enkelt som möjligt, och kalla det rationellt.

Vi investerar enorma summor i bostäder, skolor och offentliga miljöer som ska stå i hundra år, men lägger förvånansvärt lite tanke på hur de faktiskt känns att leva i.

Och varje gång jag går genom ännu ett kvarter av platta fasader, grå paneler med tomma gallerbalkonger tänker jag samma sak: vi hade kunnat göra detta vackert också. Det hade inte ens varit svårare.


Anna D. Linder är press- och kommunikationsansvarig på Timbro förlag.