Söderqvist om Uppdrag gransknings källkritik
Uppdrag granskning försvarar sitt reportage, men vill inte redovisa sina källbedömningar. Jan Söderqvist går här igenom material som visar något mer besvärande: att redaktionen kände till allvarliga problem med sin huvudkälla – och ändå valde att bygga reportaget på den historien.
Axel Björklunds svar på min text om UG:s reportage om Bonti och Alexander Ernstberger är intressant och symptomatiskt. Han känner inte igen sig i vad jag tillskriver redaktionen och säger att min artikel ”innehåller flera felaktiga eller missvisande beskrivningar av våra granskningar”.
Han preciserar ingenting. Så låt oss hålla oss till fakta.
Saken är ju den att jag sitter med alla UG:s manusutkast och har all mejl- och sms-trafik mellan redaktionen och dem man försöker pressa på lämpliga uttalanden. Jag kan kartlägga hela tillkomstprocessen från ax till limpa. Det vet Björklund.
Det riktigt jobbiga för honom är att hela UG:s scenario – Ernstberger som hemlig ägare i barnvagnsbutiken Bonti, oegentligheter inom Bonti i samband med tillträde och rekonstruktion, att Ernstberger genom sitt hemliga engagemang i Bonti bryter mot sitt tioåriga näringsförbud – kommer från en person som måste vara en av de mest tvivelaktiga man överhuvudtaget kan föreställa sig. UG kallar sin huvudkälla, han som enligt egen utsago ”orkestrerar” hela reportaget, för ”affärsmannen”, jag kallar honom Albert Karlsson.
UG visste att källan var ett problem
Jag vet att reportern Carolina Neurath inser hur opålitlig Karlsson är. Hur vet jag?
Jo, Karlsson själv kontaktar mig (vilket framgår av min första text) och beklagar sig över att UG tvivlar på hans historia och hotar med att steka hela reportaget.
Det finns en klargörande tidslinje som visar hur det går mindre än en timme från det att Neurath per mejl får tydliga och för scenariot förödande svar från Edward Ernstberger till det att jag har en panikslagen Karlsson i min telefon. Neurath ser att historien inte håller, hon ringer och pressar Karlsson, som i desperation försöker rekrytera mig av alla människor.
Men som det färdiga reportaget visar blev frestelsen att kladda ner Alexander Ernstberger omöjlig att motstå. ”Affärsmannen” får vara kvar och får berätta om hur det vid någon tidpunkt äger rum ”ett maktskifte” inom Bonti: Från Edward Ernstberger (vars alla aktier plus en stor del av hans fordringar han själv redan hade köpt för en krona) till Alexander.
Ett ”maktskifte” utan ägare
Den spik på vilken UG kokar sin soppa är ett inspelat telefonsamtal där Robin Seger, minoritetsägare i Bonti, berättar för ”affärsmannen” och ytterligare en person att han har frågat Alexander om denne anser att ett ingånget avtal mellan Bonti och Edward faktiskt gäller. Seger berättar att Alexander menar att avtal gäller. Detta är ”maktskiftet” i ett bolag där varken Edward eller Alexander Ernstberger äger någonting alls.
Det vill säga: Neurath vet att Karlsson är gediget opålitlig, och hon borde förstå att hela hans resonemang om ett ”maktskifte” mellan två personer utan något ägande är absurt, men hon landar ändå till slut i att hon kan tuta och köra.
Jag vill understryka, om det nu behövs, att det jag skriver inte är något försvar för Alexander Ernstbergers agerande som vd för Allra. Jag är inte tillräckligt inläst på detta för att ha en välgrundad ståndpunkt. Han är fälld i domstol, han har suttit i fängelse, det är fakta. Men det ger inte UG och Carolina Neurath carte blanche att fuska hur mycket som helst. Det är pinsamt uppenbart att varje uttalande från ”affärsmannen” måste tas med en hel grävskopa salt. Vilket UG:s redaktion mycket väl vet men väljer att bortse från.
Mötet som ägde rum för tidigt
Och vidare: Som stöd för påståendet om Alexander Ernstbergers hemliga ägande i Bonti framför Neurath i programmet uppgiften om ett möte med personalen då han presenterar sig som ny ägare – detta alltså trots att han gjorde allt för att dölja det hemliga ägandet. Av UG:s kommunikation med granskade personer framgår att detta möte skulle ha ägt rum på morgonen den 8 april 2020, vilket är mer än ett dygn innan de nya ägarna tillträdde och betalade köpeskillingen. När detta besvärande faktum står klart för Neurath, väljer hon att i reportaget utelämna tidpunkten för det påstådda mötet men att ändå använda sig av den orimliga uppgiften.
Det vill säga: Carolina Neurath påstår saker som inte är sanna mot bättre vetande. Med Axel Björklunds goda minne, får man förmoda.
I ett mejl till Robin Seger (17 september 2026) skriver Björklund: ”Vi har gjort en rad publicistiska överväganden kring uppgifter från olika källor. Avgörande för vad som tas med är vår bedömning av uppgifternas relevans och vilket stöd som finns för dem. Vi har vägt in flera olika omständigheter, men kommer inte att gå närmare in på våra bedömningar av enskilda källor eller delar av researcharbetet.”
Låt mig då, avslutningsvis, berätta hur dessa publicistiska överväganden och denna bedömning av källor går till på UG.
När varningen kom lade UG på
När en före detta affärsbekant till Albert Karlsson hör talas om den granskning som pågår och ringer upp redaktionen för att informera om Karlssons notoriska opålitlighet och på så sätt rädda UG från ett publicistiskt haveri, inträffar följande: Axel Björklund slänger på luren så snart han hör att det gäller Albert Karlsson. Och redaktör Frida Johansson blir plötsligt oerhört stressad, säger att hon ska återkomma, vilket hon aldrig gör.
Detta är sanningen om UG:s bedömning av källor. Och för att bespara Axel Björklund alla eventuella igenkänningsproblem kan jag meddela att det finns inspelningar av dessa samtal.
Skälet till att UG klamrar sig fast vid Albert Karlsson, är att annars har de ingenting att kladda ner Alexander Ernstberger med. Då har de bara att han röstar på Sverigedemokraterna. Och det hade han kunnat berätta själv.
Jan Söderqvist är journalist och författare till bland annat Avrättad: Swedbank, myndigheterna och mediemobben (2025).
100% har sökt Carolina Neurath för en kommentar.
