Uppdrag förvanskning: Jan Söderqvist om SVT

Låt oss för resonemangets skull säga att en gång är ingen gång. Men två gånger börjar ju då faktiskt likna en vana. Tre gånger ser rätt mycket ut som ett tydligt mönster. Och i så fall blir det svårt att kalla fyra gånger något annat än ett etablerat system, ett modus operandi.

Vilket betyder att vi nu kan konstatera att Uppdrag gransknings redaktion har satt ljugande och manipulation i system. Man trycker ut oriktiga uppgifter mot bättre vetande. Man vet att det man påstår inte är korrekt; man vet att det drev man konstfärdigt orkestrerar, och som slår sönder oskyldiga människors tillvaro, bygger på osanna uppgifter.

Hur vet man? Jo, bland annat därför att somliga av redaktionens egna medarbetare i det ena fallet efter det andra vägrar att delta i den smutsiga hanteringen. De hoppar av. Ibland blåser de till och med i visselpipa offentligt. Vilket dessvärre inte får några konsekvenser alls.

Gallimatias

Varför får detta inga konsekvenser? Jo, därför att Uppdrag granskning kallt kan räkna med branschkollegornas tacksamhet över att få vara med på drevtåget, och då spelar det ingen som helst roll vad som är sant eller inte. Detta entusiastiska kollektivhävdande av ren gallimatias gör att få eller ingen i media har minsta intresse av att det journalistiska fusket avslöjas och att ett sådant avslöjande resulterar i några saneringsåtgärder.

Första gången: Uppdrag granskning får tillgång till en mängd läckt transaktionsdata från Swedbank, en läcka som man antingen inte begriper eller låtsas att man inte begriper. Precis allting i reportagen om Swedbank och penningtvätt i Estland är felaktigt. Inte minst det upprepade påståendet att Swedbank har någonting att göra med den ryske revisorn Sergej Magnitskijs död i ett häkte i Moskva 2009. Detta är det smink Uppdrag granskning sätter på sin gris, man påstår att Swedbanks vd har Magnitskijs blod på sina händer. Till stöd för detta visar man en egenhändigt ritad skylt med pilar från Ryssland till Baltikum, pilar som symboliserar eller suggererar påstådda banktransaktioner. Det får räcka så.

Om det journalistiska fuskverk som är Uppdrag gransknings många reportage om Swedbank och penningtvätt, liksom om den gravt undermåliga ”faktaboken” Honungsfällan på samma tema, skriver jag utförligt i min bok Avrättad, varför jag inte fördjupar mig vidare i just detta här och nu.

Smink på en gris

Andra gången: Uppdrag granskning gör reportage om påstådda mutor utbetalade av Ericsson i Mellanöstern. Den rubrik man sätter är ”Den svenska IS-skandalen”. Redaktionen säger sig alltså veta att det svenska telekombolaget har skickat betydande penningsummor till terrororganisationen IS (Islamiska Staten), vilket gör Ericsson delaktiga i de mest fruktansvärda brott mot mänskligheten man kan tänka sig. Problemet är bara att materialet inte alls ger stöd åt något sådant påstående. Tesen går inte att styrka, tvärtom har man tillgång till uppgifter som tyder på motsatsen – att Ericsson flyttade ut ur IS-kontrollerade delar av Irak och istället mutade den kurdiska armé som bekämpade IS.

Återigen fuskar Uppdrag granskning. Det är för osexigt med bara mutor i Mellanöstern, denna tråkiga gris anses behöva skrikigt smink i form av påhittat terrorstöd. Om hela denna hantering skriver en från Uppdrag granskning avhoppad researcher, Per Agerman, i en lång artikel i Kvartal (27 april 2023) där vi kan följa de interna diskussionerna. Redaktionsledningen väljer att kasta faktakollen överbord för att kunna klippa in vidriga avrättningsbilder från IS i det egna reportaget. Man sitter i möten med SVT:s jurister om just detta. Kan man visa det allra värsta, hur IS bränner en tillfångatagen jordanier levande? Jodå, det går bra. Och drivkraften bakom fusket är, såvitt Agerman kan uppfatta, ren journalistisk fåfänga. Man vill maximera uppmärksamheten och veva igång stökigast tänkbara drev.

Tredje gången: Den 14 april 2025 sänder Uppdrag granskning ett reportage kallat ”Ekobrottslingarnas bank”, där man påstår två saker. Det ena är att nätbanken Intergiro har tillhandahållit penningtvättjänster i maskopi med en internationell bedragarliga och berikat sig på denna verksamhet. Sanningen om detta är att det var 0,8 procent av den totala summan som gick genom Intergiro, som därmed själva blev bedragna av bedragarna och som fullt ut samarbetade med finanspolis och myndigheter, vilket ledde till att brottslingarna kunde ställas inför rätta. Uppdrag granskning vet att kundrelationen avslutades redan 2022, men väljer att förtiga detta.

Gummisnoddar och gaffatejp

Och även denna gris till berättelse – en nätbank som samvetsgrant samarbetar med polisen och stävjar ekobrott efter bästa förmåga – kräver ju en hel del smink för att flyga. Vilket föranleder det andra påståendet i reportaget, nämligen att Intergiro skulle delägas av en herre vid namn Thomas Jisander, bekant från den omtalade Trustoraffären, bekant också för att ha festat entusiastiskt i Saint Tropez för Trustorpengar. Men detta att Jisander äger eller har någon som helst anknytning till Intergiro är inte sant. Han har aldrig varit vare sig ägare, kund, anställd eller leverantör av eller till Intergiro. Vilket reportaget heller inte lyckas leda i bevis, naturligtvis. Det finns ingenting, det finns inte ens en spik att koka soppa på, vilket jag skriver utförligt om i Fokus (7 november 2025), varför jag även avstår från djupdykning i denna soppa här och nu.

För nu har vi den fjärde hårdsminkade grisen från fuskarna på Uppdrag granskning att ta itu med. Mönstret är detsamma: en tvåstegsraket med först en glanslös gris till fritt uppdiktad berättelse, helt utan substans, och ovanpå den en spektakulär sminkning i form av lika absurda som ostyrkta anklagelser riktade mot en tolvtaggare som absolut inte har något med själva saken – som alltså inte ens är en sak – att göra. Jag är medveten om att det är svårt att tro att det verkligen är så förfärligt illa som det faktiskt är, men låt oss låta fakta tala för sig själva.

UG:s redaktion är nu förstärkt, eller åtminstone utökad, med en reporter vid namn Carolina Neurath. Hennes arbetsmetoder är en aning speciella, och antingen döljer hon dessa för redaktionsledningen eller också har hon dessa personers fulla godkännande, mer om det i det kommande. Vad Neurath påstår i det reportage som skulle ha sänts och lagts ut på SVT Play den 16 september, men som sköts fram en vecka till den 23 eftersom korthuset krävde ytterligare gummisnoddar och gaffatejp, är hur som helst följande:

Agerar kriminellt mastermind

För det första: Det pågår ekonomisk brottslighet inom barnvagnsbranschen. Företaget Bonti har tömts på pengar av den ägare som i själva verket förlorade 20 miljoner kronor ur egen ficka på sitt engagemang i bolaget och som sålde sitt ägande för en enda krona i slutet av 2023.

Och för det andra: Hemlig ägare av och höggradigt verksam i Bonti var i själva verket ingen mindre än Alexander Ernstberger, som därmed skulle ha brutit mot det näringsförbud som gäller för hans del i och med den fällande hovrättsdomen i Allra-fallet. Att han under den aktuella perioden – från den 22 juli 2021 – satt frihetsberövad, först på Kronobergshäktet med fulla restriktioner och därefter på Kumla (högsta säkerhetsklass), bekymrar inte Carolina Neurath eller hennes chefer.

Så varför tror man, eller låtsas tro, detta? Jo, man har fått ett ”tips” av en person som man väljer att kalla ”affärsmannen”, en person som är nära vän med UG-reportern Axel Gordh Humlesjö, som är den som sedan förmedlade historien vidare till Neurath. Och vem är då denne ”affärsman”, han som den 21 december 2023 köper majoritetsägandet i Bonti (59,28 %) för en krona, och varför väljer UG att maskera hans identitet? Vi kan kalla honom Albert Karlsson (han heter något annat), och det jobbiga med honom ur UG:s och Neuraths perspektiv är att han inte gör sig särskilt bra som brottsoffer och sanningsvittne i tv.

Ekonomiska knivar mot strupen

Karlsson har avtjänat ett fängelsestraff för våldtäkt på en 16-årig flicka som han, enligt domen, trugat på kokain och alkohol. Han är skuldsatt upp över öronen efter en lång räcka dåliga affärer och så sent som i februari 2024 dömd att betala en dryg miljon kronor till en åsidosatt långivare. Hans skuldsaldo hos Kronofogden per den 28 augusti 2026 uppgår till 2 345 741 kronor. Med mera. Listan över människor som säger sig vara blåsta på pengar av Albert Karlsson är lång, liksom listan över Karlsson-relaterade konkurser. Han har alltså ett otal ekonomiska knivar mot sin strupe och alla incitament i världen att påstå sig vara bedragen, gärna – om det faktiskt finns tillräckligt godtrogna och/eller fuskande journalister – av Alexander Ernstberger, vilket sedan är tänkt att leda till medialt ståhej.

Nu frågar sig vän av ordning: Hur blir jag, Jan Söderqvist, inblandad i detta och hur vet jag vad Albert Karlsson vill och tänker? Det något överraskande svaret är att han ringer mig på eget initiativ och berättar. Och berättar. Det går inte att få tyst på honom.

Klockan 13.18 den 24 augusti i år ringer Albert Karlsson mig medan jag äter potatissoppa med wienerkorv på flygplatsen i Frankfurt. Han pratar oavbrutet i en timme och nitton minuter; det är som att stå under ett vattenfall. Han berättar inte hur han har fått mitt nummer, men det finns gemensamma bekanta. Han berättar istället om hur han matar sin historia om ”psykopaten” Ernstberger till Uppdrag granskning via Humlesjö och om hur han själv pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ibland verkar Carolina Neurath tro på honom, och hon är ju också väldigt sugen på att komma åt Alexander med något på något sätt, men andra stunder är redaktionen konstigt skeptisk, och han vill väldigt gärna få över även mig till Team Karlsson. I den mån jag alls får ett ord med i laget, försöker jag förklara varför det inte kommer att hända. Jag är inte övertygad och ser mig inte som Team UG.

Flörtigt på nattklubben

Några dagar senare, den 29 augusti, inleds så en strid ström av sms från Albert Karlsson. Han vill absolut träffas, läget är ”akut”. Han ”sitter nu och sammanställer material för att tillbakavisa påståenden”. Vilket jag tolkar som att UG har fått svar på frågor som man inte gillar och kräver Karlsson på förklaringar. Karlsson är ”kluven och rädd att de skall bli ängsliga”. Han frågar mig om han ”bör göra något som säkerställer att det går vidare”. Han är fortfarande stridslysten: ”Men jag skyr inga medel när det kommer till att de skall publicera eftersom det är jag som orkestrerat”.

Sedan försvinner Albert Karlsson ur min telefon och mitt liv och slutar läsa mina sms-svar. Men jag börjar tycka att det här är intressant, trots allt, och ringer några samtal. Hur agerar Uppdrag granskning när de får en absurd rövarhistoria som denna i sina händer? Hur långt är man beredd att gå för att dra ett känt namn som Alexander Ernstbergers i smutsen?

Det finns uppenbara skäl att skärskåda Karlssons uppgifter noga, och som framgår av hans sms:ande till mig inser redaktionen detta. Likväl väljer Carolina Neurath att sätta sig i knät på ”affärsmannen” Albert Karlsson och agera taltratt åt hans påståenden om oegentligheter i Bonti, om överfakturering för ekonomitjänster och kontorshyra, om en oriktig rekonstruktion som missgynnar vissa investerare och allt möjligt annat. Hon och Albert Karlsson turas om att frenetiskt ringa till alla inblandade för att om möjligt pressa fram uppgifter som ska passa deras gemensamma skräckscenario, nästan alltid förgäves. Men får man inte de svar man vill ha, kan man ju ta till hot eller andra raffinerade påtryckningsmedel.

En tidigare vd på Bonti, låt oss kalla honom Jonas Bengtsson (han heter något annat), beskriver Neuraths arbetsmetoder i ett mejl som jag skulle vilja citera i dess helhet, men det är för långt. Han beskriver hur Neurath kontaktar honom via Instagram i mars 2026 och säger att hon tror att han ”tyckte rätt lika” som diverse anonyma källor om rekonstruktionen och tidigare ägare. Hon ber om ett ”bakgrundssamtal”, han avböjer.

Hängas ut som införstådd

En månad senare befinner sig Bengtsson på nattklubben Bygget i Åre. Då ”kom en kvinna fram till vårt bord och började prata med mig på ett personligt och flörtigt sätt. Jag var lätt berusad och förstod inledningsvis inte vem hon var. Efter en stund styrde hon in samtalet på Bonti och på att bolaget skulle ha ’tömts på pengar’ och det var tydligt att hon ville få mig att bekräfta den bilden. Min vän kom fram och sade att det var Carolina Neurath”. Bengtsson försöker då skaka av sig Neurath, men det är inte alldeles enkelt. ”När vi senare skulle gå försökte hon vid upprepade tillfällen få följa med på efterfesten, vilket min vän avstyrde”.

Men Carolina Neurath ger sig inte så enkelt. Den 11 juni 2026 skriver hon på Instagram: ”Hej [Jonas]! Jag fattar att jag är jättejobbig men ska jag tolka tystnaden som jag ska säga att ’Bontis tidigare vd inte vill uttala sig och hänvisar till ett 72-sidigt sekretessavtal han fick skriva på i samband med att han blev vd’”? Hon hotar med att hon måste säga att hon har sökt honom och hon är ”rädd” att det låter som att han är på den gamla ägarens sida ”om jag tvingas säga att du inte vill uttala dig”. Hon avslutar meddelandet med ”Men du gör som du vill”.

Det vill säga: Antingen uttalar sig Jonas Bengtsson som Carolina Neurath vill – trots att han ideligen upprepar att det såvitt han vet inte har förts ut några pengar ur Bonti – eller också kommer hon att hänga ut honom som införstådd med oegentligheter som hon själv har diktat ihop tillsammans med en desperat och utblottad ”affärsman”, Albert Karlsson. Det är så SVT bedriver undersökande journalistik. För dina och mina skattepengar. Det sker antingen med eller utan ansvarig utgivares goda minne, och jag vet faktiskt inte om slappheten eller korruptionen är värst.

Inkompetens eller medveten manipulation

En annan pikant detalj i sammanhanget är att den tidigare ägare som Carolina Neurath (och Albert Karlsson) nu anklagar för ekonomisk brottslighet heter Edward Ernstberger. Och det är intressant inte bara därför att Edward är lillebror till Alexander, utan därför att han och hans fru har barn på samma förskola på Östermalm i Stockholm som Neurath själv. Ja, faktum är att Neuraths dotter Edith (hon heter något annat) är jämnårig och vän med paret Ernstbergers dotter Nina (som också heter något annat). De har ofta lekt hemma hos varandra. Det kunde hända att Neurath sms:ade Edwards fru Michélle för att be om hjälp med barnpassning, och då lät det så här: ”Hej Michelle, undrar hur er dag ser ut imorgon om [Edith] skulle kunna få följa med er? Jag har nämligen en jobbgrej vid 16-17.30. Kram.” Eller: ”Heej! En liten chansning men [Edith] undrar om [Nina] kan leka med henne idag [hjärtemoji].”

Och då undrar man ju vems rygg Carolina Neurath inte är beredd att stöta en dolk i för att främja sin karriär. För hon kan ju inte på allvar tro på sin egen tes, hon har ju fått Bontis bokföring noggrant genomgången och förklarad för sig, inte bara av de tidigare ägarna – Edward Ernstberger och Robin Seger – utan även av revisionsbyrån PwC. Fast å andra sidan säger nu den revisor hon försökte pressa på passande svar att det är uppenbart att hon inte förstår de svar hon fick eller ens sina egna frågor. Hon klarar inte att läsa en årsredovisning, säger han. Men kan det verkligen stämma? Som så ofta med Uppdrag granskning är det omöjligt att veta om det handlar om gedigen inkompetens eller medveten manipulation. Eller en kombination av de bägge.

Det går alltid att hitta ”källor” som styrker vad som helst om man bara ger dem rätt incitament. Neurath hittar exempelvis en herre som hon kallar ”finansmannen” och vars namn hon glatt röjer i samtal med Robin Seger. Vi kan kalla honom Elof Paddington [han heter egentligen något annat]. Denne Paddington tog in pengar som skulle investeras i Bonti AB, men av 26,3 Mkr var det bara 14,4 Mkr som gick till Bonti-aktier, resten hamnade hos Paddington själv, samt övriga inblandade i kapitalanskaffningen. Och de köpta aktierna är numera värdelösa, eftersom det saknas tillgångar i det som då hette Bonti Holding AB. Varför Paddington har ådragit sig en viss irritation hos investerare, och skulden för det inträffade lägger Paddington gärna på någon annan. Vilka som i övrigt känner sig lurade av Bonti kan redaktionen inte avslöja ”på grund av källskydd”.

Manipulerade bilder från SVT

Men Neuraths hela exercis med påstådda oegentligheter inom Bonti existerar bara av ett enda skäl – att koppla den verksamheten till Edward Ernstbergers bror Alexander. Vilket är vad Albert Karlsson använder för att sälja in sin historia till Uppdrag granskning. Och nu blir det här projektet så dumt att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Vad Neurath med redaktionens goda minne påstår är följande:

De tre personer som tar över Bonti från den tidigare ägaren Tina Sundin i april 2020 – Edward Ernstberger (genom Raptor Group AB), Robin Seger (genom Segerkistan AB) och Ludvig Eriksson – är bara bulvaner för den verklige huvudägaren, Alexander Ernstberger. Den senare skulle alltså ha varit sugen på att ge sig in i barnvagnsbranschen under falsk flagg. Men varför skulle han alls behöva dölja sitt ägande eller ett påstått engagemang överhuvudtaget? I april 2020 var Alexander Ernstberger inte dömd för någonting alls, utan tvärtom friad av Stockholms tingsrätt på samtliga åtalspunkter i Allra-målet. Han hade givetvis inget näringsförbud och han hade dessutom massor med pengar på sina konton. Han kunde helt öppet satsa egna pengar under eget namn i vilket bolag han ville.

Men enligt Neurath gömmer han sig alltså ändå bakom sin bror Edward och sin gode vän Robin. Vad har hon för stöd för det förutom Albert Karlssons uppgifter? Jo, ett möte där de nya ägarna presenterar sig för personalen på Bonti på morgonen den 8 april 2020. Då skulle Alexander alltså, enligt anonyma ”uppgifter”, tillsammans med de tre bulvanerna ha presenterat sig som ny ägare inför hela personalen. Detta trots att han var angelägen om att dölja sitt ägande. Och detta trots att han alltså inte hade någon anledning att dölja något ägande. Och detta trots att de nya ägarna inte tillträdde bolaget förrän efter lunch den 9 april, då köpeskillingen till Tina Sundin betalades. Och detta trots att såväl Edward Ernstberger och Robin Seger som Ludvig Eriksson och Alexander själv kategoriskt förnekar att något sådant möte har ägt rum. Vilket vore osannolikt av det enkla skälet att Alexander inte ägde en enda aktie i Bonti.

Systematisk fuskjournalistik

Så vad är då sanningen? Eller vad är sannolikt? Möjligen det som alla de inblandade har berättat mycket tålmodigt för Neurath, att Alexander under ett tidigt skede agerade bollplank åt sin lillebror och gode vän, gav råd om det han kunde, men att han aldrig ägt en enda aktie i Bonti, aldrig haft någon operativ roll i Bonti, aldrig förhandlat i Bontis namn eller företrätt Bonti utåt. Han har i ett tidigt skede lånat ut 18 Mkr till Edwards bolag Raptor, ett lån som återbetalades med ränta enligt avtal. Vidare är det både sannolikt och sant att Alexander från och med juli 2021 satt frihetsberövad. Att han då agerade kriminellt mastermind och bröt mot sitt näringsförbud genom att kränga barnvagnar först från Kronobergshäktet och senare Kumlaanstalten, Storboda, Högsbo och Åby, må vara en spännande teori, men finns det inte trots allt en gräns bortom vilken detta blir för löjligt till och med för Uppdrag granskning?

Att den desperate Albert Karlsson använder manipulerade skärmdumpar av påhittade WhatsApp-konversationer mellan honom själv och Alexander Ernstberger för att styrka en bekantskap dem emellan som aldrig har existerat, torde knappast vara ägnat att öka hans trovärdighet. Att Uppdrag gransknings redaktion skickar dessa manipulerade bilder till Alexander för att pressa honom, saknar förhoppningsvis motstycke i svensk mediehistoria.

Vi kan inte ha det så här. Denna systematiska fuskjournalistik måste upphöra. Så länge Uppdrag gransknings skojerier pågår opåtalade, kan vem som helst som blir anklagad för vad som helst skrika ”fake news” hur mycket som helst och räkna med att bli trodd. SVT undergräver all seriös journalistik i landet genom att låta denna nonsenscirkus fortgå. Förtroendeskadan går knappast att överdriva.

100% har skickat texten till SVT för en kommentar.

Jan Söderqvist är journalist och författare till bland annat "Avrättad : Swedbank, myndigheterna och mediemobben".