Stadens hyckleri om vargen och vildsvinet

KOLUMN Vi blir rasande när vildsvin bökar upp våra gräsmattor. Rabatter förstörs, tomter ser ut som slagfält. Och det är lätt att förstå reaktionen. Men hur vi reagerar säger kanske mer om oss än om vildsvinen i sig.

Runt om i Sverige vittnar boende om uppbökade trädgårdar, förstörda skolgårdar och en vardag där man även är rädd för att gå ut när det är mörkt. Vildsvin förstör också jordbruksgrödor.

På familjegården hade vi tamgrisar. Jag har levt nära vildsvin stora delar av mitt liv. De är inte så olika. Vildsvin är inga monster om nu någon trodde det. Det är kloka djur. Tyvärr stannar inte åsikterna vid irritation. De väcker ett starkt hat hos många som rätt och slätt tycker att de ska utrotas. Ofta riktas ilskan mot oss jägare.

”Varför skjuter ni inte fler?” Jo, det gör vi.

Förvaltas som allt annat

I Sverige skjuter vi över hundratusen vildsvin varje år. Säsongen 2024/25 sköt vi 160 000 vildsvin. Det kan jämföras med rådjur där 99 000 sköts. Vildsvin är en inhemsk art och ska förvaltas som allt annat vilt. Ibland krävs extra insatser. Inte för att vi hatar vildsvin. Utan för att de orsakar problem. Vi accepterar inte konsekvenserna. Jägarna agerar. Jakt är förvaltning.

Ändå verkar engagemanget för vildsvinet vara svalt. Inte ens djurrättsaktivisterna bryr sig. Ingen limmar fast sig på motorvägar för vildsvinen. Ingen kräver att de ska fredas för att de är vackra.

Trygghet och mänskliga levnadsvillkor

Skillnaden i inställningen till varg är påtaglig. När det gäller varg slutar frågan handla om störning och handlar i stället om människors hela vardag, trygghet och levnadsvillkor.

Med vargen förändras allt. Det handlar inte längre om gräsmattor utan om människor som lever med och för sina tamdjur. Människor som har varg runt knuten, dygnet runt i de mest vargtäta områdena. Det handlar om dem som gråtande får ta hand om sina blodiga, döda och lemlästade djur. Om sömnlösa nätter, ständig oro och sorg som aldrig riktigt får ta slut. Om människor som lägger sina sista pengar på rovdjursstängsel som ändå inte håller. Och som dessutom hånas och trakasseras. Även i sin djupaste sorg.

Deras verklighet väcker sällan samma engagemang. Och vi jägare kan inte hjälpa eftersom vargjakten ofta stoppas. Problemet är inte vargens existens utan ”förvaltningens” konsekvenser som slår direkt mot människors liv och vardag.

En närmast gudomlig symbol

De flesta av oss reagerar inte olika för att vi är onda. Utan för att det som händer ligger för långt bort från våra egna liv. När problemen blir våra agerar vi. När de drabbar någon annan, långt bort, börjar vi resonera, väger värden, pratar om helhet.

Det handlar inte bara om avstånd. Vargen har blivit mer än ett djur, den har blivit en idé. En närmast gudomlig symbol för det vilda och det fria. Vildsvinet saknar allt det. Det uppfattas mest som ett skadedjur som förstör våra trädgårdar.

Frågan är hur långt bort konsekvenserna måste vara innan vi kallar dem acceptabla. Och hur lätt det är att stå upp för principer som någon annan får betala priset för.

Så länge det inte drabbar oss själva.

Madeleine Lewander är jägare och driver jägarbloggen