Vem offrar Paris för Stockholm?
KOLUMN För inte så länge sedan ansökte Sverige om medlemskap i den amerikanskledda försvarsalliansen Nato och ingick därtill ett långtgående försvarssamarbetsavtal med USA, under antagandet att Joe Biden eller Kamala Harris skulle sätta kursen för Washington under lång tid framöver. Så blev det inte, och i dag framstår Sverige som allt mindre intresserat av både USA och Nato som strategisk ram. Regionala allianser med närliggande europeiska makter – ett alternativ till Natomedlemskap som en gång avfärdades som en provinsiell “Hultqvistdoktrin” – har blivit viktigare.
Den hastigt påkomna tillnyktringen om var den geografiska tyngdpunkten i säkerhetspolitiken bör ligga är förvisso välkommen. Men regeringen visar prov på samma slags naivitet igen när den – anmärkningsvärt nog utan att ha förankrat linjen hos det största oppositionspartiet Socialdemokraterna – vill att Sverige ska trängas bredvid Danmark och en handfull andra stater under Emmanuel Macrons kärnvapenparaply.
Varken europeiskt eller hållbart
Macrons nya doktrin att låta fransk kärnvapenavskräckning omfatta även territorier utanför Frankrike gäller bara så länge han själv sitter kvar vid makten. Det är svårt att tro att nationalisterna i Nationell samling skulle tolerera en “europeisering” av Charles De Gaulles självständiga kärnvapenstyrka. Då tvingas Sverige ännu en gång improvisera sin försvarsplanering.
Men problemet går också djupare. Trots att doktrinen skulle kunna innebära både medfinansiering och att andra länders stridsflyg utrustas med franska kärnvapen – något Danmarks försvarsminister Troels Lund nämnde häromdagen – ska Frankrike ändå behålla den fulla beslutsrätten över hur vapnen används. Om Sverige blir angripet måste vi alltså hoppas att en fransk president är beredd att riskera Paris för att rädda Stockholm, för att parafrasera De Gaulle. Det är varken “gemensam europeisk avskräckning”, som statsminister Ulf Kristersson påstår, eller en hållbar säkerhetsstrategi. Snarare innebär det att Europa subventionerar Frankrikes kärnvapen.
Ha inte bråttom
Andra regeringar verkar ha genomskådat detta. Finland säger att man inte har bråttom att ansluta sig till det franska initiativet. Polen vill av allt att döma hellre ha en egen kärnvapenförmåga. I stället för att kortsiktigt och i hastigt mod köpa in sig i Frankrikes kärnvapenprogram bör Sverige följa dessa länders exempel. Moderaterna, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna – de tre naturliga regeringsbildarna – behöver tillsammans analysera och avgöra vilken hållning vi ska inta till kärnvapen. Ingen annan säkerhetspolitisk fråga är just nu viktigare.
Om Sverige, vilket jag länge har förespråkat, väljer att skaffa egna kärnvapen finns det mycket att lära av hur den franska doktrinen historiskt har sett ut. Frankrike byggde sina kärnladdningar i början av 1960-talet i brist på förtroende för USA, men försökte aldrig konkurrera i storlek med de amerikanska och sovjetiska kärnvapenarsenalerna eller utställa ett hot om total utplåning. För att sätta sig i respekt hos en potentiell angripare räckte det, ansåg fransmännen, att kunna orsaka oacceptabla förluster. Denna princip kallades ”den svages avskräckning av den starke” och är tillämplig även i Sveriges fall.
Förmodligen kan vi inte emulera Frankrikes modell fullt ut, med en nationell produktion av kärnvapen. Men svenskt uran kan förstås anrikas i Frankrike, för att nämna en möjlighet. Det är mer värt att betala för än att våra Gripar ska få bära franska kärnvapenrobotar.
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är stående kolumnist i 100%.