KOLUMN Vi sitter i strumplästen på små bänkar. Våra knän når nästan hakan, föräldramötets klassiskt ödmjukande ställning. Luften är tjock av osagda sanningar.
Några i rummet har nyss nåtts av nyheten att de lever i ett missbrukarhem, deras reaktioner är som vid en offentlig intervention. En vädjar om respekt för privatlivet, en annan väser “passa er”.
Hur har ni det där hemma?
Jag kan förstå dem. Aldrig förr har svenska myndigheter krävt en så snabb omdaning av hur svenska familjer fungerar. Utstädningen av Lort-Sverige eller förbudet mot barnagan var ingenting jämfört med Folkhälsomyndighetens (FMH) nya rekommendationer för skärmanvändning. Möjligen kan folkskolans införande på 1860-talet jämföra sig i hur barnens – familjernas – schema nu ska läggas om.
Vad som nyss ansågs normalt är nu bevisat destruktivt, att låta det fortgå utan att ingripa är därmed oansvarigt. Kanske snart olagligt, ja, som andra missbruk. Telefonens förflyttning från statussymbol till “hur har ni det där hemma, egentligen?” har gått så fort att vem som helst kan svara npf:igt på förändringen.
Skulle en genomsnittlig svensk högstadieelev börja dansa efter FHM:s pipa skulle hon behöva komma på något nytt att göra som tog minst 40 timmar i veckan. En rätt bra andel grundskolebarn hade bekvämt hunnit ha ett heltidsjobb bredvid skolan om föräldrarna tog deras telefoner.
Klasschatten går varm dagarna efter mötet, samvetena knakar som hos alla som någon gång behövt ställa sig frågan var gränsen mellan bruk och missbruk går.
De nya riktlinjerna är dock ingen nyck, de liknar varandra i stora delar av världen. Rekommendationerna är nu så strikta att mitt eget lilla extremisthushåll – där barnen inte har telefoner, Ipads, spel eller tv – precis klarar godkänt hos FHM. (Att kolla på film en stund på projektor i förälders närvaro går bra, sedan är tiden ute för digital stimuli för barn upp till 12.)
Författaren Jonathan Haidt, som sammanställt forskning om barn och skärmar i boken Den ängsliga generationen (2024) råder föräldrar att gå samman och bilda pakter mot denna fara för deras barn. Det är så problemet kommer lösas, menar han, snarare än genom lagstiftning.
Vad Haidt inte verkar fatta är att skärmfrånvaron är ett hot mot föräldrarna.
Digitaliserade barn har fungerat som en avlastning. Ett sätt att få livet att gå ihop, en tröst i en vardag som inte funkar.
I decennier har svenska barn spelat bort timmarna mellan att skolan slutar och att föräldrarna jobbat klart. Att placera ungarna framför Ipads har varit vägen till hur två heltidsarbetande föräldrar någon enda gång hinner hälla upp ett glas vin och prata lite. Hörlurar och något färgglatt som rör sig har varit sättet att ta sig igenom livets transportsträckor, en strukturell förutsättning för varje logistikplan och semesterresa.
Ska detta bort? Det blir personligt.
Myndigheten kräver avgiftning
Klasschatten går varm dagarna efter mötet, samvetena knakar som hos alla som någon gång behövt ställa sig frågan var gränsen mellan bruk och missbruk går. Någon postar en länk till KBT mot skärmmissbruk, en annan berättar hur fem miljoner sociala medier-konton raderats efter lagstadgad 16-årsgräns i Australien. Vrede varvas med långa förklaringar om varför just deras mycket speciella familjesituation kräver särskilt svängrum.
I analyserna efter pandemin brukade man säga att svenskarna inte behövde lockdowns, lagar och förbud eftersom vi var så duktiga på att följa riktlinjerna. Då handlade uppoffringen om att slippa göra saker – inte arbeta, träffas, gå ut.
Jag vet vad man gjorde i stället.
Nu kräver Folkhälosmyndigheten motsatsen – avgiftning. Att stötas och blötas mot verkligheten, ett helt nytt familjesystem. Hur ska riktlinjer räcka den här gången?
Anna Björklund
Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022).
