KOLUMN I begynnelsen fanns bara Snyggast.se. På nollnolltalets internet var det fortfarande inte lätt att ta reda på vad främmande farbröder tyckte om våra högstadiekompisars pattar. Likväl sökte vi och fann. Så verkade kablarna i våra huvuden vara dragna: information om andra människors begär kändes fruktansvärt viktig att ta del av, oavsett vad vetskapen gjorde med oss.
Vi kunde inte låta bli.
Techelitens stöd till Trump
De öppna spjällen på det tidiga internet var ingen slump. Silicon Valley och Stanford var den mycket frihetliga motkulturens centrum, Steve Jobs var en gammal hippie. Att få av sig samhällets trånga tröja var ett uttalat mål för techbyggarna och om fysiska tröjor följde med i farten var det knappast ett problem.
Att de ultraliberala gen x-männen som är vår techelit i dag ställde sig bakom en antietablissemangspolitiker som Donald Trump var inte ett dugg konstigt. Det är ovant att se härskarna vilja vända uppochner på världen, men den här kullen internetherrar har alltid vunnit tack vare sin anarkism.
Vi som föddes in i deras frihetliga utopi verkar ha en annan inställning – unga människor i dag är vad som helst utom liberala.
Nästan ingen är det numer. Centern glider omkring under spärren och det forna Folkpartiet fjäskar sig inte ens upp till folkölssiffror. Oddsen för att ramla ur riksdagen i höst är däremot nära ett. Tillbakagången för de liberala åsikterna i världen i allmänhet och väst i synnerhet handlar inte bara om misslyckad politisk strategi, utan om väljares konkreta erfarenheter. Ungefär: Berätta inte för oss om mänsklig frihet . Vi har sett den, vi har vuxit upp i den, vi hatar den.
Även om traumakulturen för tillfället anses ute är internets lärdomar etsade i våra huvuden: du är ensam och undermålig och alla andra är äckliga.
Denna illusionslöshet gestaltas i kultserier som Euphoria (tillbaka i vår) om barn utslängda på ett moraliskt gungfly, där den vuxne kan vara värst av alla. Eller Industry, där Londons högpresterare klarar dagen på en stärkande kost av korruption, kokain och smutsiga toalettknull. Temat för den nya säsongen (premiär 12 januari på HBO Max) verkar vara börsnoterad barnporr.
Serierna agerar ut den nihilistiska stämning vi känner igen från Flashbacks tripprapporter eller TikToks tonåriga kommentarer. Även om traumakulturen för tillfället anses ute är internets lärdomar etsade i våra huvuden: du är ensam och undermålig och alla andra är äckliga.
Vem bestämmer?
För att kunna tro på en liberal idé måste man tro att bra saker händer när människan är fri att följa sina impulser. Vi som varit unga på internet har i realtid sett motsatsen, sett hjärnorna ruttna och kropparna säcka, sett oss vika för frestelserna och tappa koncepten. Handels-forskaren Mattias Hjelm har tagit på sig uppdraget att förstå “varför vi gör så lite när vi vet så mycket” och beskriver i sin avhandling vår kultur som präglad av en “djup och diffus” cynism, som gör oss både stagnerade och impotenta.
I ett slags retroaktiv behärskning letar vi nu efter nästan vad som helst som ger oss “riktning” eller “mening”, vilket brukar vara kodord för att någon annan bestämmer. Avskedet till liberalismen handlar om självbevarelsedrift, grundad i en misstro mot impulserna. För genom internet testade vi ideologin i praktiken och resultatet var tydligt: vi kunde bara inte låta bli.
Anna Björklund
Anna Björklund är skribent, poddare och författare till Kvinnomanualen (Bazar förlag, 2022).
