KOLUMN De som redan befinner sig i stabila relationer är lyckligt lottade. För de andra, alla fiskar som fortfarande simmar runt i sjön, råder något som mest liknar anarki. Och sjön är definitivt inte längre vad den en gång var.
Problemet är inte brist på möjligheter, utan frånvaron av gemensamma spelregler, som historiskt var mycket konkreta. När normer löses upp och förväntningar kolliderar uppstår osäkerhet. Och osäkerheten föder oro. Hur gör man? Vad gäller? Får jag fråga ut henne om jag är man? Vill hon ha något seriöst, eller bara något bekvämt vid sidan av karriär, vänner och självförverkligande? Lite drama? Kommer jag bli ghostad eller reducerad till förbrukningsvara?
Tradwife utan pojkvän
Det är inte konstigt att människor i dag väljer bort kärlekslivet när det ser ut så här. Kraven har blivit oändliga. Kärleksspråk ska matchas, ekonomin ska delas korrekt, man ska ha samma politiska åsikter, mans- och kvinnorollen ska utmanas, äktenskap ifrågasättas. Det är ute att ha pojkvän, men samtidigt inne att vara tradwife, där mannen förväntas inta en strikt stereotyp roll. Allt på en och samma gång. Resultatet är inte frihet, utan rädsla och främlingskap.
Alla de känslorna uppdagades under Skavlans omtalade avsnitt om dejting. Ett samtal som snarare blottade samtidens motsägelser än bidrog med klarhet. Panelen av singlar uttryckte diametralt olika syn på relationer: från normalisering av affärer med gifta män och serier av äktenskap, till influencers som upplever en “ick” bara någon andas fel.
I helgen inträffar Alla hjärtans dag. Restauranger och barer fylls av par, situationships och sökande själar. Människor som firar kärlek, men kanske framför allt utsätter sig för den. För risken att bli bortvalda. För obehaget.
Och där finns kärnan. Vi har blivit rädda för obehag och gör allt för att undvika det.
Men obehaget är inte farligt. Det är nödvändigt. En dos ångest är inte ohälsa, utan ett tecken på liv, engagemang och risk!
När pendeln svänger slår den ofta för långt. Det senaste decenniets fokus på self-care, trygghet och skyddade rum har kuddat in oss till den grad att minsta lilla motstånd upplevs som ett hot, vilket sedan kräver år i terapi. Det är som att växa upp i en steril miljö: ren och säker, men helt utan motståndskraft. När verkligheten väl smärtar saknas immunförsvaret.
Men obehaget är inte farligt. Det är nödvändigt. En dos ångest är inte ohälsa, det är tecken på liv, engagemang och risk!
I debatten dyker ofta den så kallade 80/20‑teorin upp, idén att 80 procent av kvinnornas uppmärksamhet på dejtingappar riktas mot samma 20 procent av männen. Med andra ord får en liten grupp män majoriteten av matchningarna, resten sorteras bort. Incelrörelsen använder hypotesen som bevis för ett riggat kvinnostyrt system. Men det verkliga bekymret är inte procentsatserna i sig, utan den digitala distansen. Svajpandet erbjuder kontroll och trygghet, ingen behöver riskera något på riktigt. Modet att ta kontakt eller utsätta sig för avvisande blir allt ovanligare.
Börja våga våga
Samtidigt drömmer vi om hur det var förr. När man talade med främlingar i offentliga rum. När ett samtal på bussen eller på gatan inte uppfattades som ett påhopp. När allt inte filtrerades genom skärmgaller.
Statistiken drar också den ner hoppet om lyckade relationer. Vartannat äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa. Är det av den anledningen som vi tvekar redan innan vi börjat? Men livet går vidare, och få saker ångrar människor mer än det de aldrig vågade försöka. Kanske är det därför dags att våga säga “hej”. Våga stamma. Våga bli avvisad. Våga bli vald!
När man väl blir kär kommer det inte spela någon roll om partnern inte kan använda kommatecken korrekt eller föredrar matlåda framför utgång på lunchen. Kärleken har aldrig varit bekväm, den ska inte vara det, och det är just det som gör den värd risken.
Ut och fiska med er!
Anna D. Linder
Anna D. Linder är presskommunikatör på Timbro förlag
