
Vi oroar oss för att barn läser för lite. Men när en flicka lånade en ”dark romance”-bok orosanmälde bibliotekspersonalen henne. Nu vågar flickan inte gå tillbaka till biblioteket. Är det verkligen så vi ska hantera läskrisen i landet?
Debatten om dark romance väcker en viktig fråga: Är det verkligen vår uppgift att avgöra vilken läsning som är fin eller ful?
En återkommande oro kring dark romance-genren är att unga läsare ska börja uppfatta kontrollerande beteenden, våld eller övergrepp som uttryck för kärlek. Genren beskrivs som en litterär subgenre som fokuserar på intensiva, tabubelagda relationer med en ojämn maktdynamik.
Berättelser påverkar absolut hur vi föreställer världen. Men vi bör nog vara försiktiga med slutsatserna.
I Strömstad ledde en flickas boklån till en orosanmälan. Nu berättar hon att hon inte längre vågar gå till biblioteket, av rädsla för att socialtjänsten ska kontaktas igen.
Självklart ska vuxna reagera när barn riskerar att fara illa. Men ett bokval är inte i sig ett bevis på att något är fel. Att läsa om destruktiva relationer är inte detsamma som att vilja leva i dem.
Populärlitteratur kan bli inkörsporten till ett livslångt läsintresse. En bok som inte imponerar på vuxenvärlden kan vara just den bok som får en ung människa att läsa hundratals sidor av egen vilja.
Bibliotek ska vägleda, väcka nyfikenhet och öppna dörrar till litteraturen. Omsorg om barn måste också innebära att vi tänker på konsekvenserna av våra egna ingripanden.
Om vi vill att barn ska läsa mer måste vi vara försiktiga med att misstänkliggöra deras läslust.