
Regeringens satsning skulle få 200 afghaner att frivilligt återvända till sitt hemland. Resultatet blev en. Samtidigt är forskningsstödet för att informationsinsatser leder till fler återvändanden begränsat. Läggs skattepengarna på rätt saker?
Sverige behöver en fungerande återvändandepolitik. Den som har fått ett slutligt avslag på sin asylansökan och saknar rätt att vistas i landet ska lämna landet.
Regeringens satsning för att få afghaner med utvisningsbeslut att återvända frivilligt skulle få 200 personer att välja att åka hem. Projektet, som genomfördes av organisationen Seefar under namnet Zindagi Taza, lyckades enligt Flammans granskning få en person att återvända.
Det är ett resultat som borde leda till utvärdering. Regeringen avsatte 3,6 miljoner kronor för projektet under 2025 och ytterligare 4,65 miljoner för 2026 – totalt 8,25 miljoner kronor. Av Seefars redovisning framgår att 53 individuella konsultationer genomförts och att 14 personer nått ett tredje samtal.
För den som ska återvända kan hindren handla om säkerhet, bostad, arbete och möjligheten att försörja sig. Kan mer av stödet användas till exempelvis yrkesutbildning eller boende?
Henrik Malm Lindberg, docent i ekonomisk historia och biträdande kanslichef på Delegationen för migrationsstudier (Delmi), menar att det saknas belägg för att ekonomiska incitament generellt är effektivare än rådgivning och information.
– Det korta svaret är att det finns inga belägg för att det ena är generellt mer effektivt än det andra. Mycket är kontextberoende och beroende på vilken grupp, till vilket land, med vilka förutsättningar, familjeband, ålder och så vidare, säger han till 100%.
Forskningen pekar på betydelsen av grundläggande förutsättningar som säkerhetsläge och försörjningsmöjligheter.
– Det man vet om information och stöd är att det kan hjälpa den som redan överväger eller planerar att återvända. Men det är betydligt svårare att hitta evidens för att sådana metoder har en självständig kraft – det är mer av komplement, säger Malm Lindberg.
Det handlar alltså inte nödvändigtvis om att välja mellan information och ekonomiskt stöd, utan om att förstå vilka hinder som faktiskt står i vägen för återvändandet.
Delmi har också publicerat en kunskapsöversikt av bland andra sociologiprofessorn Andrea Voyer om europeiska länders insatser för frivilligt återvändande. Den visar på begränsade belägg för att program, information, stöd och ekonomiska incitament leder till substantiella effekter.
Enligt översikten har kortsiktigt ekonomiskt stöd också begränsningar när det gäller att skapa förutsättningar för ett hållbart återvändande. Förhållanden i ursprungslandet, familjeband och möjligheten till försörjning påverkar också besluten.
Mot den bakgrunden väcks frågor om hur regeringens satsning har utformats, vilka resultat den har gett och vad som kan göras annorlunda i framtida återvändandeprojekt.