När valfriheten gör oss mindre nyfikna

Efter kulturkanon och regeringens nya lässtrategi diskuteras åter läsningens betydelse. Det är välkommet. Men kanske är den största utmaningen inte att få fler att läsa – utan att få oss att läsa sådant vi aldrig annars skulle ha valt.

Ibland blir debatten onödigt förenklad. Som om valet stod mellan böcker och skärmar.

Jag växte upp med båda. Böckerna tog mig till andra tider och andra människor. Men det gjorde också datorspelen. Edutainment i form av mattespel och språkövningar, men också Civilization, Age of Empires och SimCity, lärde mig om historia, ekonomi och människors drivkrafter på ett sätt som väckte samma nyfikenhet som många romaner gjorde.

Därför tror jag inte att skärmen i sig är läsandets fiende. Fienden är snarare något betydligt mer svårfångat: vår växande ovilja att söka oss bortom det vi redan känner igen.

Bekräftelsens bekvämlighet

Varje sommar fylls tidningar och sociala medier av boklistor. Fem romaner du måste läsa. Årets bästa deckare. Böckerna alla pratar om. Det är förvisso trevligt, men samtidigt känner jag mig lite uttråkad. Jag inser att vi kanske inte längre väljer böcker för att bli överraskade, utan för att bli bekräftade.

Algoritmer, topplistor och rekommendationer är numera så skickliga på att förutse vår smak att vi sällan lämnar våra egna preferenser. Det är förvisso en lyx, men också en fälla. Det gäller inte bara böcker, utan också poddar, filmer, nyheter och idéer.

Bekvämlighet är inte samma sak som bildning. Bildning börjar ofta där bekvämligheten tar slut. När vi vågar pröva en idé vi inte delar. Läsa en författare vi aldrig hört talas om. Möta ett perspektiv som skaver mot våra egna föreställningar.

Algoritmer är fantastiska på att ge oss mer av det vi redan tycker om. Bildning börjar däremot ofta med det vi aldrig skulle ha valt själva.

Smalare världar

Sommaren är ett av få tillfällen på året då många faktiskt har tid att läsa något oväntat. Frågan är varför vi så ofta använder den friheten till att välja det vi redan vet att vi kommer att tycka om.

Vi lever i en tid med större kulturellt utbud än någon tidigare generation. På samma gång rör vi oss ofta i allt smalare kulturella kretslopp.

På samma sätt som den politiska debatten ibland fastnar i åsiktskorridorer riskerar kulturen att fastna i smakkorridorer. Vi möter ständigt sådant som bekräftar vilka vi redan är, men mer sällan sådant som utmanar oss.

Det märks inte minst på semestern. Vi tar med oss den bok som redan liknar den förra. Den podd som passar våra invanda åsikter. Den serie som algoritmen vet att vi kommer att se färdigt.

Det känns som valfrihet. Men är det frihet?

Våga välja fel

Ett öppet samhälle bygger inte bara på rätten att uttrycka sina åsikter. Det bygger också på viljan att utsätta dem för det okända. Nyfikenhet är därför inte bara en personlig egenskap. Den är en demokratisk dygd.

Kanske är den radikala semesterläsningen inte årets mest omtalade roman. Kanske är det boken du aldrig skulle ha valt om någon algoritm fått bestämma. Den som ligger längst ned på bibliotekshyllan. Den som köps på måfå i en flygplatsbokhandel. Den som handlar om något du egentligen inte trodde att du var intresserad av.

Frihet handlar inte bara om att få välja. Den handlar också om att ibland välja det man inte visste att man sökte.

Om vi alltid läser det vi redan vet att vi kommer att hålla med om riskerar vi att förlora den kanske viktigaste friheten av alla – möjligheten att bli överraskade och därmed förändrade.

Om regeringens lässtrategi ska lyckas räcker det inte att få fler att läsa. Vi måste också våga läsa det vi inte redan vet att vi kommer att tycka om.

Katarina O’Nils Franke är skribent och redaktör på 100% samt författare till såväl sakprosa som skönlitteratur.